Vad blev det av damlagets framgång, frågar sig Johan R Norberg i sin krönika som beskriver en sitation i vilken kommun som helst. Foto: Scanpix

Nu väntade nya utmaningar mot storlag som Tyresö, Umeå och Ldb!

Strax innanför kommunhusets portar hittade han fritidsförvaltningens ekonom. Karln var både blöt och butter. Varför denna dysterhet, tänkte fritidschefen. Har han ätit citroner till frukost?

Läst förbundets anläggningskrav

”Nämen hej, Göran. Hur står det till?”, sade fritidschefen. ”Du ser inte ut som ditt vanliga, glada jag.”

”Nej, jag har ägnat morgonen åt att läsa Fotbollförbundets anläggningskrav för klubbar i damallsvenskan.”

”Och …?” svarade fritidschefen osäkert.

”Vi har massor att göra. Omklädningsrummen måste renoveras. Kravet är minst fem duschar, tre toaletter och massagebänk för båda lagen. Vi måste också ha 800 sittplatser under tak, bättre utrymme för media och ny planbelysning på 800 lux.

Stor risk att de också går upp

”Hoppsan”, sa fritidschefen. ”Det låter dyrt.”

”Ett par miljoner. Minst. Kanske uppemot fyra. Det är belysningen som kostar mest.”

Ekonomen tog ett djupt andetag och fortsatte:

”Dessutom är det stor risk att Lindby IF avancerar upp till elitserien i handboll redan nästa helg.

De brukar bara ha några hundra personer

”Vaddå risk? Det vore ju fantastiskt”, svarade fritidschefen entusiastiskt.

”Tycker du, ja. Men enligt förbundets bestämmelser måste vår handbollsplan i sådana fall förses med sittplatsläktare på båda sidor med plats för sammanlagt 1500 personer. I värsta fall måste vi ha minst 2000 platser eftersom det även finns någon sorts kompletterande bestämmelse för nybyggnationer.”

”Men vad är det du säger? I vår lilla kommun? Men vi brukar väl inte ha mer än några hundra besökare per handbollsmatch?”

Gav med sig till slut

Det blev en lång vinter fylld av hårda förhandlingar med den politiska majoriteten. Argast var kommunstyrelsens ordförande som läxade upp fritidschefen med ett långt ideologiskt resonemang om att politik ska bygga på värderingar och visioner snarare än anläggningskrav och tabellplaceringar. Ja, och det där om att bredd var viktigare än elit.

Men till slut hade hon gett med sig. Kommunen skulle naturligtvis stötta både fotbollen och handbollen nu när de egna klubbarna varit så framgångsrika.

Slutet gott, allting gott, tänkte fritidschefen när nybyggnationerna äntligen lotsats i hamn. Ja, eller nästan allt, rättade han sig. Vissa omprioriteringar hade ju behövt göras. Någon skejtpark kunde det inte längre bli tal om. Inte heller fanns det medel till att rusta upp de gamla bryggorna vid havsbadet. Men nya elljus till halvmilen vid motionsgården – det skulle han nog lyckas få fram.

Just då knackade förvaltningens ekonom på hans dörr.

”Nya problem, chefen. Jag pratade nyss med ishockeyklubbens ordförande. Värsta likviditetskrisen. A-lagets framtid står på spel.”

Där rök elljuset, tänkte fritidschefen. Och svalde en citron.