Så kom beskedet som den svenska idrottsrörelsen väntat på. Magdalena Andersson klev upp på podiet och berättade att regeringen nu släpper covid-restriktionerna från 9 februari och det är fritt fram för oss att ses och kramas igen. Och idrotta.

I svenska medier har artister, skådespelare, SHL-klubbar och landslagsstjärnor ojat sig över restriktionernas konsekvenser för deras yrkesutövning.

Trist för dem men de klarar sig.

Tre miljoner medlemmar/röster

De som drabbats värst finns i Skutskär, Oxie och Farsta och har idrotten som sin hobby och gemenskap. Idrottsrörelsen har över tre miljoner medlemmar vilket gör den till Sveriges största folkrörelse men drivs så gott som uteslutande av ideella insatser.

Utan dessa hjältar skulle folkrörelsen stanna och det vet staten.

Man vet också att satsning på rörelse och idrott bland unga skapar en friskare befolkning som mår bättre.  Riksidrottsförbundet har låtit forskare titta på samhällsnyttan av idrotten och resultatet är glasklart; ”personer som idrottar är friskare, begår färre brott och drickermindre alkohol. I klartext: den ekonomiska belastningen på samhället minskar.”

Bra så! Då underlättar vi för unga och att röra på sig nu när restriktionerna är borta! 

Förenar i utsatta områden

Vi ser idrotten som en förenande kraft i utsatta områden för att minska kriminalitet! 

Det är ju valår och allt.

Eller…?

Hur kan de som fördelar pengarna inte se potentialen i detta?

Och hur kan anläggnings- och planbristen förvägra unga rätten att röra sig?

Stockholms Stad tog nyligen fram en analysrapport med blick mot 2030 och som visar att möjligheten för organiserad idrott har stora brister landets huvudstad. 

Det saknas nämligen:

21 konstgräsplaner

27 idrottshallar

6,75 ishallar 

3 nya simhallar

1,25 friidrottsanläggningar

Och nu snackar vi alltså bara i Stockholm…

Det kokar ute i idrotts-Sverige. 

Så ofantligt mycket behövs

Bland föräldrar som ser sina barns fotbollsplaner omvandlas till bostadsrättsytor. 

Bland ideella ledare som under pandemin sett barn sluta träna och aldrig komma tillbaka. Bland unga som ser sina vänner dras in kriminalitet.

Idrottsrörelsen har länge sett med skepsis på hur politiken behandlar frågan.

Förtroendet är i botten.

Inom vården talas det ofta om att pandemin har skapat en vårdskuld när planerade operationer och nybesök har ställts in för att fokusera på patienterna med Covid-19.

Nu är det dags att börja prata om rörelseskulden. 

Pandemipriset som barn och unga har fått betala är oerhört högt och vi behöver göra något åt det. Nu.

Den politiker som på allvar visar att man ser kraften i idrott och rörelse, har i alla fall mitt öra. Och förmodligen även röst i valet i höst.