Smilla Holmberg som missade sista straffen deppar och tröstas av Fridolina Rolfö och förbundskapten Peter Gerhardsson efter förlusten i torsdagens kvartsfinal i damernas fotbolls-EM mellan Sverige och England på Letzigrundstadion i Zürich. *** Bilden ingår i SPORTPAKET. För övriga BETALBILD Foto: Adam Ihse / TT

Men man kan också sluta försöka vara poetisk eller överdramatisk och bara undra; EM för stelopererade eller vad? En fullkomligt häpnadsväckande usel straffläggning. De bästa satt på bänken när allt skulle avgöras, veteraner gjorde bort sig, en stackars nybörjare fick orimlig börda på sina axlar. 

Missade hjälterollen

Jag har aldrig sett något liknande. Och mitt i efterspelet, i sältan som fårade sig nerför kinder, i den svenske förbundskaptenens, Peter Gerhardsson, helt tomma blick, mitt i förtvivlan och skulden som speglade sig i den 18-årige mästerskapsdebutanten Smilla Holmbergs ansikte måste den raka sanningen skrivas; ett lag med en målvakt (Jennifer Falk i detta fall) som räddar fyra straffar kan inte förlora en straffläggning. Det går inte. Det räcker med att ha ett par spelare kvar som kan gå utan käpp så fixar det sig. Men förlora. Omöjligt. Så, ja, Sverige gjorde det omöjliga för att försöka tukta en argbigga men något Drömspel kan vi knappast tala om. 

Man kan förbanna dessa straffavgöranden om man vill. Men man måste ju få slut på eländet. Och vad är egentligen rättvisare än att oattackerad, med bara målvakten emot sig (oftast chanslös) få gå fram, i lugn och ro lägga bollen till rätta på en kritad punkt och dunka den i mål från elva meter. Man kan inte ropa på frispark, inte skylla på domaren; det är bara duellen, öga mot öga, det är bara krampande muskler och nerver som hänger som serpentiner och fladdrar utanför kroppen, som man har att bekämpa. Och det måste mästare klara.

Ett sorgligt slut

Matchen har vi för länge sedan lämnat därhän. Ungefär som väntat. England med lite bättre spel och snitsigare individualister men Sverige med oblyg chockstart, Asllani 1-0 efter ett par minuter, Blackstenius 2-0 efter tjugofem. Då hade engelskorna inte riktigt kommit på hur man skulle hantera det här svenska laget som efter de båda målen gjorde en beundransvärd maratonmatch över 120 minuter.

Att det skulle komma ett par engelska mål till slut och matchen bli förlängd och förmodligen gå till straffar; det stod redan i manus. Om det nu var Shakespeares eller Strindbergs eller om de hjälptes åt.

Vi skall inte glömma det; något drömspel blev det aldrig, men en beundransvärd kamp och för Sverige till slut; Mycket väsen för ingenting. Ut i kvartsfinalen. Då är det ett misslyckande som överskuggar tidigare fina intentioner och snygga mål. Svenskorna gick för guld men åkte hem tomhänta och det blev ett sorgligt avsked för Gerhardsson och Asllani som båda, på lite olika vis, bidragit til att förnya och förbättra svensk tjejfotboll men nu tackar för sig. Ett sorgligt slut.

Kunde blivit historisk

Men åter till dramascenen; Sju svenskor fick till slut slå straffar innan allt var avgjort. Zigiotte Olme och backkämpen Natalie Björn  var de enda som lyckades. Ett häpnadsväckande uselt facit. Spelarna verkade rädda, de såg oförberedda ut (Gerhardsson också), ja, i sanningens  namn var det väl inte alls spelarna vi tänkte oss skulle kunna avgöra en straffläggning. 

Så himla trist för stackars Jennifer Falk, den utmärkta svenska målvakten, som räddade fyra straffar, ett tillräckligt pensum i alla normala fall för att tilldelas hjälterollen. Och det kunde blivit svårslaget historisk om hon dessutom hade avgjort för Sverige när hon nu (varför?) skickades fram för att slå den femte straffen och missade. Hon hade kunnat göra ett avtryck av alldeles unikt slag i svensk fotbolls historia. Nu var hon för all del inte ensam om sitt tillkortakommande. 

Veteraner som Felippa Angeldahl, Magdalena Eriksson och Sofia Jacobsson svek och fick också sin stund vid skampålen den här kvällen. Och på bänken, utbytta, satt Blackstenius, Rytting-Kaneryd, Asllani (skadad), Rolfö (ovanligt blek) och Jonna Andersson, som väl alla under normala förhållanden borde haft roller i det där straffdramat. I stället fick inhopparen Sofia Jacobsson stappla fram och försöka och kunde i varje fall inte skylla på trötthet och till sist 18-åriga mästerskapsdebutanten Smilla Holmberg med orimlig tyngd på sina axlar. 

Nej, regissören Gerhardsson hade ingen lycka med rollbesättningen den sista kvällen.

Straffkollaps. Ridån ner. Inga applåder. Ut bakvägen.