Nja, allt är inte såbra… Foto: Hanna Brunlöf / TT

Det har nog inte sett så illa ut sedan ödesåret 1999. Visserligen jublades det just detta år över en av de mest spännande allsvenska debuterna i mannaminne när en 17-årig Zlatan Ibrahimovic hoppade in i en bortamatch i Halmstad, men laget åkte ur Allsvenskan, storstädning och nytänkande följde och sedan 2010-talet är MFF dominerande i Allsvenskan.

Lag utan konturer

Nu är det oundvikligt att komma med drastiska spådomar, utnämna sig till domadagspredikant; i de två kommande matcherna möter Malmö Västerås och Halmstad. Blir det inte sex poäng där finns risken att Malmö i år får sänka ambitionerna så till den grad, att det nya målet måste bli att i bästa fall undvika en kvalplats. Det finns gott om kapabla lag på nedre halvan. Och då har  väl också ”Spanska flugan” surrat färdigt.

Så det ser illa ut. Dåligt i fjol, ännu sämre nu.

Det gick bra i två år med Henrik Rydström innan han försvann i grubblerier, datastyrning och analyshysteri. Visst, det kan, som Povel Ramel en gång skrev, vara rätt att ”det är de små, små detaljerna som gör det”. Men då krävs det att det finns ett yttre, stabilt ramverk, en tydlig spelidé, en lagmaskin som vässats till den grad att de sista, yttersta, små spetsarna som kan bli de avgörande detaljerna. Idag syns bristerna tydligt utan bildklipp och tusen analytiker.

Malmö är ett lag utan konturer och, som jag skrivit långt innan det såg riktigt kritiskt ut, med avsaknad av tillräckligt, snabba, aggressiva, löpvilliga och närkampsstarka spelare. Mot Hammarby fanns inget återerövringsspel över huvudtaget vilket är särskilt ödesdigert för ett lag med spelare som tappar bort alltför många bollar i farliga zoner och saknar både motordrivna destruktörer och dominerande dirigent.

En sönderslagen självbild

Det är inte så länge sedan Malmö FF hade en självbild som återspeglade lite av den stöddiga attityd som både varit ett irritationsmoment  för andra och en inbyggd styrka i klubbens bygge. Då vågade man storslaget prata om Allsvenskan som ett alltför blygsamt mål, då skulle det rustas för en internationell safari med möjligheter att lägga ner störrre villebråd. 

Den självbilden har klubben själv slagit sönder. Tränaren Henrik Rydström försvann, klibbdirektören Niclas Carlnén  och ordförande Anders Pålsson har försvunnit och kvar ligger spegelskärvorna och lite magra rester från det smörgåsbord som skulle garantera fest och guldmingel för åratal framöver. 

Tittar de lite längre bak kan de naturligvis också ana skärvorna av guld och gala men kvar av den yviga självbilden är bara en elak karikatyr, och i deras eftermäle dyker den självklara (och hittills försummade) frågan upp; varför har ingen ansvarig ingripit mot den misslyckade rekryteringen?

När ett lagpussel skall läggas, många bitar ligger på sina platser men det finns hål här och var, har tydligen ingen kollat hur de bitarna skall se ut. När andra och betydligt mindre betrodda och ekonomiskt rustade klubb byggt lag – Mjällby, Sirius, Gais med med flera – har MFF handlat bitar på måfå. Och nu, i eftertankens kranka blekhet, visar det sig att få av dem ens passar i de hål som skulle fyllas.

Den förnedrande parentesen

Det är absolut förvånande att den nye tränaren (med ett uselt vc), Miguel Angel Ramirez, i sin programförklaring betonade förstärkning av försvaret som nu står där lika gaddlöst som när Fredrik Reinfeldt (med sossarnas goda minne) deklarerade den stora nedrustningens era. Det pratas om Pontus Jansson, hans betydelse för laget och att hans frånvaro skulle vara den enkla förklaringen.

Visst, han är en pådrivare, han kan ryta från och placera ut sin posteringar där de behövs, men, kom ihåg att Pontus också har gjort sina grova tabbar. 

Att MFF tycks vara ett lag som drabbas mer än andra av skador kan väl också vara en sak att fundera över. Sirius leder allsvenskan med en medelålder under 23 år.

Men det är en realistisk självbild som saknas, en tydlig idé om hur ett slagkraftigt lag skall byggas när fotbollen, till och med i allsvenskan, utvecklas och kräver löpmeter, tuffhet, snabbhet och en fungerande organisation. 

Det säger väl en del, efter Hammarbys överkörning, att den 20-årige målvaktsdebutanten William Nieroth Lundgren var lagets bästa spelare. 

Sveriges mesta fotbollsmästare och Allsvenskans rikaste klubb måste tillfälligt sänka de höga ambitionerna och inse, att som laget spelar just nu är en mittenplacering en stilla nåd att bedja om.

Europa kan vänta och Superettan…nej, nu får ni ge er, onda tankar; år 2000 måste förbli den förnedrande parentesen i all evighet.