De ungdomar som tycker att idrott är lagom kul. De skulle gärna vilja fortsätta, men inte när kraven växer. Foto: TT

Här är mer mer läsning om idrottens framtid:

Idrottens kollektiva självmord

Idén som entusiasterna älskar

Kravmärk barn- och ungdomsidrott

Svenska idrottsforskare är påfallande överens om både orsakerna till att ungdomar lämnar föreningsidrotten – och hur denna negativa utveckling kan motverkas.

”Hur ska vi ta hand om dem?”

En av de viktigaste faktorerna handlar om hur landets klubbar bemöter sina unga medlemmar.

Poängen är att ledare och tränare är duktiga på att utveckla och uppmuntra ungdomar med stark idrottsidentitet, det vill säga de som verkligen brinner för sin idrott, tränar ofta och är beredda på att satsa hårt för att nå resultat – men inte lika framgångsrika på att möta och bekräfta de unga med svag idrottsidentitet.

Det handlar alltså ofta om de som tycker om sin idrott och som har goda erfarenheter av eget idrottande, men som ändå faller bort när den egna (lägre) ambitionsnivån inte överensstämmer med klubbens förväntningar på engagemang, prestation och utveckling.

Roligare att träna den ambitiöse

Jag har stor respekt för idrottsrörelsens ideella ledare och inser att det ofta måste kännas mer givande att träna hårdsatsande ungdomar än att ägna tid och kraft på dem som kanske uteblir från träningspass och har måttliga idrottsliga ambitioner.

Men ur ett folkhälsoperspektiv vore det givetvis positivt om den senare gruppen i större utsträckning stannade kvar i föreningsidrotten. En central fråga i den s.k. avhoppsproblematiken blir därmed om det finns sätt att uppmuntra landets idrottsföreningar att öka sitt engagemang för unga med svag idrottsidentitet.

Kanske kan man skapa ekonomiska incitament?

Låt bidraget styra

Jag kommer osökt in på det statliga lokala aktivitetsstödet – eller ”LOK-stödet” som det vanligen kallas. Detta är en av de äldsta, största och mest populära bidragsformerna i statens idrottsstöd. Totalt rör det sig om cirka 550 miljoner kronor som årligen utbetalas till idrottsrörelsens lokala klubbar utifrån universella principer om att varje träningstillfälle och varje deltagare berättigar till ersättning.

Jag är i grunden positiv till LOK-stödet. Det är enkelt och generellt utformat. Det utdelas helt utan statliga restriktioner – och klubbarna får ersättning i relation till den faktiska barn- och ungdomsaktivitet som bedrivs.

Men det finns ett problem: enligt nuvarande modell får en förening precis lika mycket i s.k. deltagarstöd (för närvarande 8 kronor) oavsett om en person tränar sex gånger i veckan eller om sex ungdomar tränar en gång i veckan.

Stöd personerna i stället

Av detta följer att en förening har möjlighet att kompensera det bidragsbortfall som uppstår till följd av avhopp under tonåren genom att helt enkelt satsa hårdare på de som stannar kvar.

På så sätt riskerar LOK-stödet – vars främsta syfte är att på bred front uppmuntra idrott och fysisk aktivitet hos unga – att i praktiken förstärka en process där klubbars fokus riktas till de bästa och mest hängivna medan de övriga successivt lägger av.

För egen del hade jag därför gärna sett att LOK-stödet hade en mekanism för att stödja individer och inte enbart träningstillfällen.

Detta hade stärkt klubbarnas incitament att behålla sina unga medlemmar längre upp i åldrarna. Därtill hade det riktat intresset mot en viktig men allt för sällan ställd fråga: hur kan idrottsrörelsens verksamhet utformas så att alla unga känner sig lika välkomna?