I Sverige bygger vi framtidens idrott tillsammans.
I sin tur kan det leda till mindre samhällsnyttig verksamhet och detta är därför i längden inte önskvärt för varken politiker eller offentliga tjänstemän. Nej, en någon ny statlig idrottspolitisk utredning är inte rätt väg framåt.
Vi bygger tillsammans
Den fria folkrörelsen idrott, som är nationens största, levererar ur ett brett perspektiv på en mycket hög nivå i förhållande till vår befolkningsmängd. Visst finns det problem och jag är inte ute efter att endast framhålla en solskensbild, men det är en följd över att verksamheten når så stora delar av samhället. Den offentliga makten har all anledning att vara nöjd med verksamheten som kanske är viktigare än någonsin i en utmanande samhällstid med polarisering, hälsoklyftor och ett land som dras isär. Sverige bygger vi tillsammans och i det samhällsbygget är idrotten ovärderlig.Idag har Sverige i en internationell jämförelse en väldigt fri medelstilldelning. Det kan konstateras även om idrottens företrädare med rätta under de senare åren haft en del synpunkter på riktade stöd från det offentliga.Svensk idrott behöver ett konstruktivt och långsiktigt hållbart samarbete med det offentliga Sverige. Det går att skriva en doktorsavhandling om svensk idrottspolitik men jag nöjer mig med några kommentarer. För att idrottspolitiken ska fungera krävs en respektfull relation, övergripande överenskommelser och ett kontinuerligt samtal och mellan idrotten som självständig folkrörelse och den offentliga makten.
Låg föreningskunskap
En del politiska företrädare har en alltför stor regleringsiver kring idrotten och för liten respekt för folkrörelsemodellen. Dagens politiker, självklart finns det undantag, har mindre kunskap om föreningslivet och dess förutsättningar än många tidigare generationer. Folkrörelsemodellen är unik för Norden. I övriga världen har ofta staten och andra offentliga samt privata aktörer större makt över styrningen av idrotten. Till exempel finns det i många länder ett idrottsdepartement i Regeringskansliet med betydande makt. I Sverige har emellertid idrotten själv en hel del uppgifter som de sköter som det heter i myndighets ställe. Det är viktigt att komma ihåg att den nordiska idrottspolitiska folkrörelsemodellen har varit väldigt framgångsrik och i förhållande till vår befolkning har vi nått stora resultat på alla nivåer. Såväl på elit- och breddnivån, samt beträffande den demokratiska föreningsverksamheten ur många olika aspekter.Det är således mycket intressant att se hur det s.k. fritidskortet kommer att utmana den svenska idrottsmodellen.
Idrottspolitisk balans
Idrotten, med så många människor ur hela befolkningen som engagerade, kommer dock inte som en stor självständig folkrörelse att uppnå en perfekt verksamhet. Emellertid är det viktigt att politiker och andra beslutsfattare känner att idrotten på ett trovärdigt sätt kontinuerligt arbetar för att förbättra sin verksamhet och ta itu med problem och utmaningar ur ett vidare perspektiv. Den person är påtagligt naiv som tror att politiken endast kommer att skicka pengar och att idrotten ska få sköta sig helt själv utan någon form av måluppföljning. Då kommer även det implicita kontraktet mellan det offentliga och idrotten att försvagas. Vår största folkrörelse ska fortsätta att försvara sin självständighet men måste även visa en förståelse för politiken, inklusive dess uppbyggnad och processer.
Måste behålla balansen
Den idrottspolitiska balansen, att ledare m.fl. har en god känsla för balansen mellan idrottens önskemål och det offentliga organens övergripande mål, är central för ett fortsatt betydande offentligt stöd. Samhällsnyttan som idrotten skapar är betydande. Emellertid måste den kontinuerligt från idrottens företrädare kommuniceras gentemot politiker och andra offentliga befattningshavare. Det gäller såväl på den kommunala, regionala och nationella nivån. Använd den forskning om samhällsnyttan som redan finns.Politiker har inte sällan bristfällig kunskap om den empiri och de studier om samhällsnyttan som finns tillgängliga.