Frågan är hur många talanger och världsstjärnor idrottslandet Sverige egentligen missar på grund av de här olika förutsättningarna som finns. För inte ska din familjs ekonomiska förutsättningar styra om du ska ha möjlighet att nå din fulla potential.

Om de också hade fått möjligheten

Vi älskar att se idrott på tv. Vi lider, förbannar och gläds med våra stjärnor i allt från curling till handboll. Utan att vi vet att det sannolikt finns massor av barn runt om i landet som också hade kunnat representera Sverige, om de bara fått förutsättningarna.

Vi vaggas in i tron att idrott är för alla. Ja så är det förstås, på papperet. Men bor du i Nässjö kostar ditt fotbollsspelande några hundralappar, och är ni flera i familjen som spelar, kan man bli familjemedlem. I Stockholm kan  varje termin kosta från 5 000 kronor och uppåt, och vill du satsa och älskar din sport ska du också betala för att få vara med i cuper, i akademier osv. 

Det blir jättemycket pengar, och har du två barn som vill spela och är lovande, måste du baske mig ha ett högavlönat jobb för att ha råd med detta; plus alla skor och kläder och den utrustning idrotten kräver.

Många klubbar bestämmer dessutom att när de unga idrottarna nått en viss ålder så ska de ha en utbildad tränare, inte längre kunniga föräldrar. Med den följden att många talanger slutar, klubben slår ihop flera åldersgrupper för att de har krympt, varav ännu fler slutar idrotta för att den nya tränaren tidigare ansvarat för en åldersgrupp och det är bara den som får spela matcher.

Visst låter det intelligent. Eller inte.

Lika orättvist som vården

Med tanke på att över hälften av befolkningen i Sverige lider av fetma, så är det inte så smart.

Och visst sker det satsningar i utsatta områden för att barn ska kunna idrotta.

Men det är ju bara en liten del av problemet. För lika lite som det är rimligt att vården är orättvis i landet, lika orimligt borde det vara att du måste ha förmögna föräldrar för att kunna utöva din idrott. Om du bor i en stor stad. 

Bor du i en mindre stad är det billigare, men då finns det sannolikt andra problem. Som exemplet Nässjö där det råder basketfeber, men där arenan öppet hånas av motståndare och ”sportkommentatorer” i bla kvällstidningarna. Arenan är sunkig och äcklig, vilket då underförstått smittar av sig på lagets spelare. Vilket ju också är helt absurt.

”Idrottspeng” löser inget

Att politiker inrättar ”idrottspeng” och förväntar sig att klubbarna ska lösa det orättvisa systemet med allmosor är naivt. Att bygga jättearenor för miljarder är inte heller en lösning, även om just den sjukan verkar vara smittsam bland landets politiker.

Jag önskar att jag hade en briljant och genomförbar lösning på den här gordiska knuten. Jag har inte det. 

Men med tanke på den infrastruktur som finns i Sverige när det gäller idrottsförbund borde det finnas eller skapas kloka lösningar, om man bara vågar se problemet. Och problemet är inte om man ska satsa på elit eller bredd, utan att elit och bredd måste kunna vara tillgängligt för alla.