Miguel Angel Ramirez var en chansning och fann aldrig rätt roll i MFF. Foto: Johan Nilsson.adion i Malmö på torsdagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Dagens allsvenska tabell ger hisnande vyer. Stjärnprydda Sirius kan frrån sin höga position blicka neråt och konstatera, att Malmö FF, detta Malmö FF som år efter år tippas vinna allsvenskan men nu, efter en tredjedel av serien, ligger på tolfte plats, 15 (!) poäng efter Uppsalalaget, långt ifrån de som ännu jagar uppåt, och,ja, det var ord man hade tänkt sig behöva skriva; inblandat i bottenstriden.

Utvisslad föreställning

Det som var tänkt att bli lustspelet ”Spanska Flugan” slutade med ett utvisslad föreställning,  efter några år av usel casting och med en regissör som inte kunde hantera rollbesättningen, inte ge trygghet till ensemblen. MFF:s fiasko – för ett sådant blir det oavsett – beror inte främst på en tränare som inte räcker till. Hans teckenspråksövningar under matcherna är det naturligtvis ingen av spelarna som kunnat bry sig om och om de gjort det hade de ändå inte begripit den. 

Det var bara komiskt att se mannen försöka dirigera sitt lag från sidlinjen – begärde han att spelarna skulle ha blickarna åt hans håll – ja, då är det ju inte lätt att samtidigt hålla reda på motståndare som virvlar in i straffområdet och gör enkla mål.

Det felaktiga tränarvalet till trots; det är några års fullständigt katastrofala värvningar och en total blindhet för hur fotbollen utvecklats i de s k mindre klubbarna på senare år. MFF:s högmod har speglat av sig på planen. Klubben har värvat som vore den alltjämt det Stora Laget, men borde i stället sett till att skaffa spelare av enklare börd, kanske helt okända, som inser sin begränsning och därför springer mera, fortare, oftare, längre, kommer ut ur närkamperna med bollen, hinner hem och försvara. Satt och såg Blåvitt mot Mjällby igår. Första intentionen hos båda klubbarna; full fart framåt. Snabbhet, modet att släppa loss tre-fyra spelare i attackern  i högsta speed, finns inte i dagens modlösa ljusblå lag.

Dirigenten saknas

Jag har skrivit det förut, gör det igen; ett antal spelare som lämnat MFF har utvecklats och blivit bättre i annan miljö. Isak Bjerkebo i Sirius är väl bara ett exempel på att MFF har missat att få skörda när spelarna är som bäst. Alltför många spelare har kommit till klubben utan att riktigt veta varför de värvats. Därför att lagets spel inte anpassats till spelare som har egenskaper som kunnat göra skillnad. 

Det är ofattbart att en klubb med så mycket fotbollskunnande och en så rik historia i det närmaste står och tittar på när den moderna fotbollen i svensk tappning formligen rusar ifrån dem. Succesivt har förstås tillkortakommandena byggt upp en rädsla. Han sa det, Sead Haksabanovic. En stor pådrivaren och mittfältsdirigent saknas. ”Vi har blivit rädda för att förlora”, sa han. 

Det är klart att det är ett nederlag för en tränare att inte lyckas skapa en grund, ett starkt försvar. 18 insläppta mål på nio matcher. Bara Örgryte är sämre i hela serien. Det enda rätta var naturligtvis att låta Ramirez gå, felet var att anställa honom. Vi pratar inte om ett dåligt fotbollsår, med en mittenplacering, sådana kommer alltid. Det vi ser nu är en total kollaps, ett resultat av en lednings oförmåga att ta konsekvenserna av flera års dåliga inköp. 

I dag kan inte MFF spela hem lätta poäng mot seriens förväntade undre halva och rädda ansiktet. I dag kan MFF förlora mot precis vilket lag som helst.

Stor räddningsaktion

Det var alltså ett lag i förfall som ordförande Anders Pålsson och klubbdirektören Niclas Carlnén lämnade efter sig när de drog vidare och nu slipper undan ett räfst- och rättarting som måste bli mera omfattande än att bara skicka iväg en tränare. Det skall sägas att Pålsson ville ta två år till, det ville inte årsmötet. Att Carlnén söker sig vidare i karriären är inte heller konstigt. Men de kommer inte undan kritiken för det. 

De hade inte fotbollsförstånd nog att förstå att MFF började halka bakåt, de insåg aldrig (ingrep i varje fall inte) när Daniel Andersson köpte in den ene spelare efter den  andra som  varken han eller någon begrep vad de skulle göra med. Det är – så ser ju i alla fall den avläsbara bilden ut – uppenbarligern Daniel Andersson som fattat besluten, eller i varje fall lagt fram förslag på vilka spelare som skall anskaffas. För honom är förstås både tabellplaceringen, tränarfiaskot och så många misslyckade ”prestigevärvningar” ett veritabelt misslyckande. Det är den samlade ledningen för MFF som bär skulden, spelare och tränare kommer och går. 

Det fanns (finns) ingen tydlig linje för hur MFF vill spela fotboll. Man har velat vara lite förmer än det krigande genomsnittet men när de tvingats inse att de inte är det (om de nu gjort det) så har de inte metoderna för att ändra.

Nej, skicka frackarna på tvätt och plocka fram de gamla Kockums-overallerna.

Det är en räddningsaktion av betydande mått som måste till.