Om det så är sprint ekller långlopp så är johannes Kläbo först.

Det fanns en tid när vi roade oss med Norgehistorier.. Det är inte läge nu.

Sverige kan bara titta på när Norge slår medaljrekord, kvalar in till fotbolls-VM och bjuder oss ett fullkomligt fantastiskt fotbollslag (Bodö/Glimt, har ni hört det förut?) som spöar självaste Inter på hemmaplan med 3-1 i världens finaste klubbturnering i fotboll. Bara en av många skalper på europeiska storlag.

Bra OS trots allt

Ändå tycker vi att Sverige gör ett bra OS. 16 medaljer (blir ytterligare en i curling). Sex guld. Det är, som jag tidigare skrivit, de svenska tjejerna som räddar ansiktet på den svenska OS-truppen, men vad håller alla svenska karlar på med? Så många som vill visa makt och styrka på både tillåtna och otillåtna vis, så många som har ett överflöd av frustration och hämndbegär, så mycket outnyttjad kraft som finns där ute i samhället, tyvärr ofta felriktad. Varför är det inte fler som vill använda sin energi till att trötta ut sig i ett skidlopp, lära sig åka utför eller hoppa backe?

Hur kan de svenska tjejerna ta världskommando och vinna trippel i sprint och övertyga i de långa loppen genom främst Frida Karlsson och Ebba Andersson? Hur ser rekryteringen ut, var letar man talangerna? Det finns någonting i det svenska ledarskapet som inte fungerar.

Och varför riktar man inte rikta blickarna mot Norge? Några har gjort det. Mjällby i fotbollsallsvenskan – det gav ett överlägset allsvenskt guld. Den tuffa backhoppartjejen Frida Westman gör det; det var rena tillfälligheter som gjorde att hon inte (fyra) tog en sensationell medalj i den stora backen.

Den olycksalige Halvarsson

 Jag gjorde mitt första vinter-OS 1976 och var på plats på alla kommande spel till och med 2006. Utvecklingen enastående. I innsbruck/Seefeld för 50 år sedan blev medaljskörden futtiga två brons. Ingemar Stenmark i storslalom, Benny Södergren på femmilen. Det har hänt mycket sedan dess. Likväl; Sverige spelar i en helt annan division jämfört med Norge. Femmilen på skidor i klassisk stil blev bara ännu en markering av den norska överlägsenheten. Trippelseger och naturligtvis seger för övermänniskan Johannes Hösflot Kläbo, världens genom tiderna bäste och mest mångsidiga skidåkare. För att ge lite proportioner; Calle Halvarsson kom i mål mer än än tolf och en halv minut efter Kläbo.

Denne olycksföljde gosse som gjorde ett enda godkänt före lopp före spelen efter att ha varit helt ute i kylan men ändå fick chansen att deltaga än en gång. Mycket förstås beroende på den usla standarden i svensk herrskidåkning men också för att man alltid sagt ”man vet aldrig med Calle, han kan slå till när man minst anar det”. Ja, hur många gånger har det hänt?

kunde inte ens ställa upp med fullt lag. Det är pinsamt för en gammal fin skidnation och tyder på stora brister, dåligt medarskap, usel omvärldsanalys och, förstås, att golf, e-sport, innebandy och andra mindre fysiskt grävande sporter numera lockar lockar mer än svett och snor och mjölksyresprängda muskler.

Dags för nytänkande

Norge genomförde sin stora satsning över hela linjen med sin Olympiatopp som skulle ge medaljregn i landets eget OS i Lillehammer 1994. Framgångarna kom redan i Albertville två år tidigare (sista gången vinter- och sommar-OS kördes samma år) och har fortsatt sedan dess.

Genom en enorm satsning där idrotterna korsbefruktade varandra, där högklassig kompetens inom medicin,  fysiologi, psykologi, träning, kost, tävlingsupplägg och mycket annat samlades och nyttjades brett över hela de olympiska tävlingsdisciplinerna. Jag satt en kväll i NRK:s studio i Lillehammer under spelen och skulle diskuterade Norges enorma framfart och Sveriges tillkortakommande.

Då hade Sverige bara höstat in en guldmedalj (Pernilla Wiberg i skidornas kombination), jag frågade den svenska OS-chefen Stefan Lindeberg varför man inte studerade Norges upplägg och lärde sig hur en rejäl OS-satsning byggs upp. Han tyckte inte att det behövdes. Sverige kunde till slut trösta sig hjälpligt med hockeyguldet men det var ändå en klent; medaljlligan var pinsam läsning: Norge 10 guld, 11 silver, 5 brons, Sverige 2 guld, 1 silver, 0 brons.

Sverige fick så småningom  efter ytterligare några svaga OS sin olympiska satsning med bidrag från både staten och näringslivet. Och visst gör Sverige, tack vare den kvinnliga representationen i skidor, skicross, alpint och curling, ett bra OS. 

Men vad håller herrarna på med – och hur gör Norge?

Dags för utvärdering, rannsakning och nytänkande.