Förbundskapten Graham Potter intervjuas efter att han presenterat sin första trupp i fotbollslandslaget för herrar inför kommande VM-kvalmatcher. Foto: Pontus Lundahl / TT

Man kan ju undra om samme ”kulturjournalist” någon gång promenerar upp till Operan, fem dagar för premiären på La Triviata och undrar  om inte ensemblen borde göra ett break och gå på fotboll som omväxling. 

Nej, det blir ingen tid för dans. Frågan är om det ens finns tid för fotboll på den nivå som krävs för att kravla sig vidare till VM i fotboll nästa år.  Jag tvivlar.

Har han nån magi kvar?

Tabellen är hopplös. Självförtroendena är slagna i botten. Spelarstatusen är närmast katastrofal med skador på så gott som alla de bärande och mest profilerade spelarna. Det bord som var dukat med massor av läckerheter när Jon Dahl Thomasson bjöd in till kalas har plundrats på allt ätbart av människor från främmande makt och JDT själv hann inte ens diska efter dem förrän han ombads att lämna tillställningen köksvägen.

Potters magi är allt vi har att luta oss mot och för den som inte tror på sagor känns det som ett bräckligt stöd.

Förbundskaptener brukar ju få träda till när föregångaren genomfört ett helt VM-kvaluppdrag, men misslyckats. JDT hade ett och ett halvt år på sig att hitta fram till ett fungerande lag och ett spel som skulle räcka för att göra en ovanligt stor skara svenska fotbollstalanger till ett VM-lag.

Potter har fyra träningar. Det är ett mission impossible. Och jag blev i varje fall inte det minsta lugnad och förhoppningsfull efter att den nya landslagstruppen presenterats. Istället för rutinerade, lite mera ansvarstagande och försvarsinriktade spelare dök det upp namn som närmast måste betraktas som sensationer. Mera nytt, mera ovisst, mera orutin. Det känns som att Potter är ute på havet och famlar med håven – men bara får upp lite mört.

Skador som oroar

Jag har skrivit det förut; tror kanske att poängskörden varit bättre, hoppet kvar – ja, kanske till och med Thomasson varit kvar – om Dejan Kulusevski varit frisk och kunnat spela de matcher som blev så skrämmande usla. Han har varit landslagets viktigaste spelare de senaste åren. Med sitt fotbollskunnande, sin enorma energi och arbetskapacitet, med sin inställning och sin ledarstil. Men inte nog med det.

De andra så kallade prestigespelarna dras också med skavanker. Sommarens stora och omskrivna värvningar, Viktor Gyökeres (Arsenal) och Alexander Isak (Liverpool) är skadade, hur allvarligt återstår att se, Lucas Bergwall dras med hjärnskakning, Sebastian Nanasi också borta från spel. Isak och Bergwall är uttagna – men i vilken form och i vilken medicinsk status? Det låter som att Potter hoppas mera än han vet. 

I värsta fall handlar det om en handfull givna startspelare som i varje fall inte kommer att vara på sin absoluta topp i de kommande matcherna mot Schweiz (15 november) och Slovenien (18 november). Det känns lite mera som rester från det avdukade bordet mera än fine dining.

Istället blir det lite provsmakning av visserligen intressanta men oprövade rätter. Gustav Lundgren i Gais, Taha Ali från Malmö FF, Besfort Zeneli från ett Elfsborg som inte haft särskilt mycket godsaker att bjuda sin publik på senaste tiden.

Graham Potter ansträngde sig till det yttersta för att – till skillnad från sin föregångare – prata svenska. Han är ju engelsman så han hade inte behövt be om ursäkt för att han talade sitt eget tungomål. Det blev därför bara korta, styltiga och intetsägande svar på de oväntat få frågorna. Han hade sett en massa fotboll under sina första fjorton dagar, så mycket förstod vi. Men vad? Det hade varit roligt att höra om han noggrant studerat föregångarens sista landskamper och vad han i så fall sett. Fanns där något att bygga på?

Ali spännande, men…

Vilka fel måste omedelbart åtgärdas? Vi får vänta och se. Taha Ali är Malmös mest spännande profiler men han har också spelat i ett lag utan själv förtroende den senaste tiden. Han är en skarp individualist, nyckfull en-mot-en, kvick och påhittig, där finns också många bolltapp och in-absurdum-dribblingar i repertoaren, kanske lite för riskabelt i ett landslag som redan tappat bort det mesta.

Hugo Larsson i Eintracht Frankfurt såg jag i en Champions League-match härom dagen utan att imponeras. Han lufsar runt på mitten, spelar mycket i sidled, attackerar inte (han kanske inte skall det?) och känns inte som en injektion.

Mattias Svanberg är tillbaka. Jag tycker aldrig riktigt han fått utan den enorma potential som när man såg honom som ung. Det känns fortfarande som att det är individuella färdigheter hos små tekniska spelare som föredras och var stabiliteten, försvarsjobbet och den riktiga energin skall tas ifrån förstår jag inte riktigt.

”Ingen tid för dans”, sa Potter.

Frågan är om det finns tid nog överhuvudtaget eller om det här VM-kvalet redan är förlorat