Ett system med KRAV-märkt ungdomsidrott skulle innebära att minskade eller uteblivna bidrag används som ekonomiskt styrmedel för att åstadkomma en förändring i verksamheten. Foto: TT
Här är mer mer läsning om idrottens framtid:
Idrottens kollektiva självmord
Idén som entusiasterna älskar
Här är ungdomarna som tröttnar
På ett övergripande plan har det offentliga idrottsstödet två funktioner. Den första och mest självklara funktionen är att hjälpa förbund och föreningar att bedriva en verksamhet som ytterst baseras på oavlönat arbete och frivilligt engagemang.
Om inte förväntningarna infrias…
Den andra funktionen är att styra. Att stat och kommuner stödjer idrottsrörelsen bygger givetvis på att verksamheten på det hela taget uppfattas som positiv och samhällsnyttig.
Men i detta erkännande finns även hotet att stödet kan upphöra om de samhälleliga förväntningarna inte infrias. Det är mot den bakgrunden vi måste förstå de krav på indragna bidrag som följde med Sveriges radios reportage angående elitsatsningar, selektion och utslagning i barn- och ungdomsidrotten.
Det är även denna princip som fick Riksidrottsförbundet att för en tid sedan tillfälligt dra in elitstödet till ett av sina medlemsförbund på grund av missförhållanden i ledarkulturen på landslagsnivå.
I båda fallen handlar det om att (hotet om) minskade eller uteblivna bidrag används som ekonomiskt styrmedel för att åstadkomma en förändring i idrottsverksamheten.
Ett kravmärkt idrottsstöd
Jag tycker givetvis att det är viktigt att idrottsrörelsens förbund och föreningar är medvetna om att statens stöd är villkorat och att bidrag kan dras tillbaka om verksamheten bedöms som skadlig eller orättvis.
Men samtidigt ställer jag mig lite frågande till varför den idrottspolitiska diskussionen så ensidigt handlar om att dra in bidrag när något går fel.
Är det något som inlärningspsykologin lärt oss så är det ju att uppmuntran av bra beteenden är mer effektivt än att bestraffning av dåliga. Överfört till idrottspolitikens område så blir min fråga varför det inte finns ett särskilt bidrag för de klubbar som gör bra saker?
Ett sätt att undvika avarter
Jag tänker mig helt enkelt att det borde finnas en sorts idrottslig motsvarighet till miljömärkena KRAV och Svanen där särskilda medel avsätts till sådana föreningar som kan visa att de aktivt jobbar med idrottens kärnvärden i form av delaktighet, mångfald och att barnets bästa sätts i första rummet (barnrättsperspektiv).
För landets idrottsföreningar skulle ett sådant bidrag skapa ekonomiska incitament till att se över sin verksamhet och undvika avarter i form av toppning och selektion.
Och för potentiella medlemmar skulle bidraget fungera som en kvalitetsstämpel. Jag är själv förälder till två idrottsaktiva söner och funderar ofta över vilka idrottsmiljöer mina barn hamnar i när de prövar olika idrotter. Om valet fanns, så skulle jag självklart föredra ”kravmärkta” idrottsföreningar.
Ett sådant bidrag skulle påminna oss om att det offentliga stödet inte främst handlar om att neka bidrag till föreningar som missköter sig – det handlar ju tvärtom om att uppmuntra en sund och positiv barn- och ungdomsidrott.