De var de självklara stjärnorna på plan. Vi småbarn förundrades över den kraft och fart som de kom upp i, och det kunde smälla rätt rejält när de två möttes.
Men jag var aldrig orolig för att stå i vägen när de kom med bollen. De tappade nämligen hellre bollen än att råka tackla ett barn.
Tisdagskvällarna där
Därför gjorde det aldrig ont att spela fotboll, åtminstone inte tisdagskvällar på Adelsövallen. Glädje och omsorg hand i hand.
På sätt och vis lärde jag mig taktik i Stickans skugga. Adelsös förtida svar på David Beckham var den lokala fiskaren, Guy Lofalk. Hans hörnor tog alltid sikte på Stickans panna, men ibland blev de lite för höga.
Då var det praktiskt att stå tio meter längre ner i samma vinkel. Där fick jag ofta bollen och där stod ingen mellan mig och det tomma målet. Om jag hade haft bollsinne skulle jag ha gjort massor av mål.
För mig symboliserar Stickan och Adelsö Ifs tisdagskvällar idrotten när den är som bäst. Alla åldrar och alla kön (fast på den tiden var det bara två kön, vad vi visste) samtidigt på samma plan. Alla hade roligt och alla blev svettiga.
En back med läsk
I paus öppnade Guy bakluckan och där hade han en back med läsk, eller två.
Inget av det där borde egentligen vara omöjligt, eller hur Karl-Erik Nilsson och alla ni andra på SvFF?