Edvin Anger, var sammanbiten efter söndagens Stefett i OS i Val di Fiemme. Foto: Christine Olsson / TT

Han hamnar därmed i en fin familj där Björn Ferry (guld i Vancouver 2010) känns som fadersgestalten, systrarna Öberg som de duktiga flickorna och Sebastian Samuelsson som den lite kaxigare och Ponsiluoma som den mera lågmälde av de båda sönerna. Skidskyttelandslaget har grävt sin egen guldgruva det senaste dryga decenniet och grävt fram mycket av de fyndigheter som finns där.

En man för IOK

I förhandstipsen har många av medljchanserna tillskrivits skidskyttarna – ett landslag som till skillnad från de obeväpnade skidåkarna – har styrka på både både dam- och herrsidan. Siktet från dem själva har också varit inställt på medaljer, men siktet på skjutvallen under årets olympiska spel har det varit sämre med. Bom, bom, bom – i långa rader. Om hedern anses räddad med Ponsiluomas guld i jaktstarten över 12,5 kilometer får de väl själva avgöra – skidskytte är som bekant en sport med inte så lite nerver och hasard inblandat. Lite borde väl axlarna ha fallit ner och kanske kan det inspirera Hanna Öberg (Ponsiluomas sambo) och de andra tjejerna att våga och vinna. 

Sebastian Samuelsson har ju varit lite av ankaret i det här framgångsrika landslaget. Både som framgångsrik medaljvinnare och talersman när det gäller idrottens förhållande till både doping och ryssarnas medverkan. Inte rädd för att ta bladet från munnen och säga sin mening. En fin företrädare för sporten, definitivt ett namn att rekommendera till Internationella Olympiska Kommittén, där det inte finns något överskott av orädda och och frispråkiga nytänkare. Ponsiluoma har smugit lite i vassen även om också han har fina meriter med silver i masstarten i Peking 2022 och guldet i sprint vid VM 2021 i Pokljuka. Nu gav han sig chansen att – med tårar i ögonen, berättade han – få defiliera in i mål inför en entusiastisk publik. Större än så blir det inte.

Det största skidhaveriet

Veteranen Calle Halvarsson har gjort en enda fint skidlopp i år och det tog honom (tack vare den svaga konkurrensen), oväntat och (menar många) nästan lite oförtjänt in i den svenska OS-truppen. Och man tänkte; vad skall han nu ställa till med? Calle är ju en eminent skidåkare rent stilmässigt men han har inte alltid haft huvudet med sig. Det har till och med hänt att han suttit i bussen och missat starten. Nu var det inte hans fel att vi fick uppleva ett svenskt skidfiasko av sällan skådat slag. Man måste rubricera det som ett av de största haverierna i svensk längdåkning genom alla tider. 

En skidstafett och Sverige är inte ens med i bild! Vad är som har hänt? Nu begriper jag inte riktigt dem som pratat om medaljchans i stafetten för ett herrlandslag som inte presterat på länge även om några yngre förmågor emellanåt gett lite hopp inför framtiden. På tal om att våga säga vad man tycker; 

Calle Halvarsson skrädde inte orden efter jumboplatsen bland de tio lag som körde utan förpassade hela skulden till vallateamet. Johan Häggström halkade omkring på bakhala skidor och med en total genomklappning på förstasträckan hade det ju inte hjälp vilka fenommen som skulle ta över de övriga sträckorna. Det finns anledning att  analysera ledarskapet för det svenska herrlandslaget på skidor. Edvin Anger, som fick den föga avundsvärda uppgiften att föra i mål den vilsekomna skocken gav oss en liten fingervisning; ”så här kommer jag aldrig mer att lägga upp förberedelserna inför ett mästerskap”. En antydan om att ledarskapet och planeringen måste utvärderas.

En vacker hyllning

Det kanske mest känslosprittande och vackra till sist; När den 35-åriga Federica Brignone höll för hemmatrycket och körde hem segern i damernas storslalom och de två silvertjejerna, Sara Hector och norskan Thea Louise Stjernesund, som satt i ledarsitsen och väntade, gick ner på knä ute i snön och bugade och hyllade segrarinnan. Så fint. Hector – med mästartiteln att försvara – hade alltså guldchans in i det sista nu fyra år senare efter en fantastisk prestation och kuriöst nog – och unikt, tror aldrig det har hänt; hon och norskan hade alltså samma tid, slutade på samma hundradel två race i följd. 

35-åriga Brignone opererades för dubbla underbensfrakturer i somras och det är ett under att hon kommit tillbaka till yttersta världsklass. 

Ja, det var verkligen Italiens dag, söndagen den 15 februari; Lisa Vittozzi körde hem skidskyttets jaktstart och gamle Federico Pellegrino, 35 han också, kämpade till sig bronset i herrstafetten i sitt sista mästerskap. Stort.

Sara Hector visade i två stabila åk att hon tillsammans med Anna Swenn-Larson bär upp den svenska alpina skidåkningen just nu. Precis som i längdåkningen är det klent på herrsidan. 

Fem svenska guld så här långt. Lika många silver. Inte illa.