Ledaren har ansvaret – för att skapa variation och trivsel. Foto: TT

Det senare främst på grund av inriktningen på en enskild idrott snarare än multiidrottande. Högst troligt är att detta negativt påverkar såväl Sveriges framtida folkhälsa som svenska medaljmöjligheter i kommande mästerskap.

 Den idrottsledare och styrelsemedlem i Sverige som inte hört detta budskap tidigare måste ha legat under en sten de senaste 40 åren. 

Gärna fler idrotter samtidigt

Problembeskrivningen har varit densamma, alltsedan Rolf Carlsons studier om vägen till landslaget på 1980-talet. Möjligen innehåller en nyansering som skett till idag en ökad insikt i att den som ska hoppa över en ribba som ligger 6,26 meter upp i luften behöver träna mycket på just det. Gärna från ganska tidigt i livet. 

Ingen ska dock tro att han (ja, i detta fall är det ju en han) därför inte samtidigt kan hålla på med andra idrotter. Eller att det skulle skada hans möjligheter att nå ännu högre. Förmodligen är det precis tvärtom. Så länge som han samtidigt hoppar både mycket och högt.

När jag, inför ett föredrag, grävde fram mitt gamla specialarbete i golf från GIH på 90-talet hittade jag något som fascinerade mig. 

Jag och mina skolkamrater hade undersökt vad som utmärkte den första generationens svenska framgångsrika manliga golfspelare. Före 12 års ålder hade de alla ägnat 25 timmar eller mer åt golf! 

Allra mest tid hade de lagt på banan samt på lekfull träning och tävling. Utöver detta hade de hållit på med en uppsjö av andra idrotter. Ett liknande mönster visade de svenska tennisspelare som dominerade världen på 80-talet i Carlsons undersökning.

Av allt att döma har såväl forskare som ledarskribent rätt i vad de skriver. 

Tyvärr kommer deras ord inte göra någon som helst skillnad. 

Basket på rätt väg!

Den fråga som världens olika idrottsaktörer är besjälade med är nämligen inte den som tidningsinläggen besvarat. 

Ledare och föreningsstyrelser är fullt upptagna med att reda ut hur man med sina begränsade resurser (hit hör pengar, idrottsytor, ledare, aktiva men också invanda beteenden och traditioner), i egen regi kan få så många som möjligt att bli så bra som möjligt. 

Och ska någon ha en chans att bli riktigt bra så gäller det nog, tänker man, att hitta några som är beredda att lägga rejält med både tid och ambition.

Om det istället på allvar fanns ett ordentligt intresse av att besvara Patrik Brennings fråga om hur vi vinner igen (nu kan man tro att han löst gåtan eftersom titeln på boken är ”Så vinner vi igen”, men då går man i samma fälla som idrottsforskarna 

Det är en utmaning som är väldigt mycket större och svårare än att den tål att besvaras med sådant de flesta redan ignorerat en längre tid. En gammal kollega till mig lyfte basketen som ett gott exempel. 

Det gör han rätt i för även om svensk basket ännu har långt till världseliten så har man många goda förutsättningar för att ta stor plats i unga människors liv. 

En vinnande mix av allt

Idrotten har medialt genomslag, stjärnorna är framträdande influencers, sporten rimmar med vad som idag är ”coolt” och det finns gott om förutsättningar att bara lira. Jag umgås, via min son, gärna med ett gäng 14-åringar. 

 De lägger alla idag med lätthet mer än 25 timmar i veckan på amerikansk fotboll. 

Några få av dessa är organiserad träningstid, flera är egen spontan träning och lektid och huvuddelen består, i digital form, av streamade matcher, fantasy football, samt NFL och college football spel på mobil och spelkonsol. 

Mitt i allt detta någonstans finns svaret till hur morgondagens världsstjärna fostras och hur folkhälsan i Sverige frodas. Men att hoppas att idrottsrörelsen ensam ska hitta lösningen, det tror jag enbart kan förklaras som naivt.