En kvinna med ett plakat blanddemonstranter i centrala Madrid i protester mot Rubiales och för att stödja damfotbollsspelaren Jenni Hermoso. Foto: Alicia Leon AP
Den spanske förbundsordföranden Rubiales greppar tag om Hermoso runt nacken och trycker sina läppar mot hennes i en påtvingad ”kyss”. Fotbollsspelaren Hermoso var tydlig: Nej, det var inte trevligt alls… Nej, hon hade inte samtyckt… Det hela utspelade sig på VM, fångat på bild så att hela världen kunde se.
Pampar i överlägsen position
”Idrottspampar” i elitidrottssystemets topp har en överlägsen position med status och makt. ”Pampen” styr över pengar och beslut som kan hjälpa eller stjälpa idrottares karriärer. Maktobalansen är maximal. Inte så konstigt att idrottare har svårt att kunna hävda sig och få respekt för sina rättigheter i systemet.
Mer belysande än själva ”VM kyssen” är ändå det efterföljande spektaklet vi fick se. Elitidrottskulturen är av tradition hypermaskulin, hierarkisk och präglad av ”vinna-till-varje-pris” mentalitet. Rubiales demonstrerar hur spelet i idrottstoppen faktiskt kan gå till.
Eufemismer är förmildrande omskrivningar som taktiskt används för att dölja och försköna något anstötligt med målet att få det att uppfattas som acceptabelt, rumsrent och okey. Det handlar om att med ordens makt slingra sig ur en knepig situation i försök att behålla fasaden utåt intakt.
Den omtalade och påtvingade ”VM kyssen” förminskas snabbt av Rubiales och det spanska fotbollsförbundet till ”ett ögonblick av tillgivenhet utan någon betydelse” och ”en ömsesidig, spontan och naturlig gest”.
Taktiken gick inte hem
Taktiken med eufemismer är oftast effektiv, vi har sett den användas förr och kommer att få se den igen. Den här gången gick taktiken inte hem. Hermoso stod fast vid sin syn på saken. Hon hade inte samtyckt till den påtvingade ”kyssen”.
Budskapet utåt, med innehåll bestämt av det spanska fotbollsförbundet, övertygade inte publiken.
Kanske anade Rubiales mediarådgivare att saker nu höll på att gå snett, knepet ”att göra en pudel” kommer nu nämligen fram. Att det kan vara olämpligt att kyssa spelare på munnen, åtminstone i den VM situation som var, har nu förbundsordföranden plötsligt förstått. En liten detalj – uppvisad ånger – glömdes däremot bort.
Omvärlden blev inte övertygad av ursäkten.
Dags för en ny helomvändning och ny taktik. I ett videotal förklarar nu Rubiales sig själv som offret, den som utsatts för en häxjakt. Avgå tänker han verkligen inte göra, händelsen var ju trots allt inte så farlig. Och dessutom, enligt honom själv, hade han visat det ”bästa ledarskapet i Spaniens historia”. Under videotalet sveper kameran en kort stund över publiken och visar en homogen skara av applåderande män…
Inte heller draget med offerkofta gick hem.
Så fortsätter spektaklet. Vi får se det spanska fotbollsförbundet hota med rättslig process, landslagsspelare som vägrar spela och coacher som sagt upp sig i protest. Vi får se en idrottsvärld och ministrar som tydligt markerar att förändring av normer, strukturer och ageranden även i idrottens finrum måst ske.
Bräcka immuniteten
Kanske tydligast av allt belyser skandalen hur svårt det är att bräcka en ”idrottspamps” immunitet. Och upplösningen om Rubiales får sitta kvar på sin post eller tvingas avgå, ja den får vi nu helt enkelt vänta på.
Vad som döljer sig i elitidrottens slutna, glorifierade och ofta ganska mystifierade värld är det sällan möjligt för omvärlden att se. Den här gången sprack fasaden rejält. Maktstrukturer, föråldrade normer och sexistiska handlingar kom upp i ljuset.
Damfotbollsspelarna själva uppvisade professionalism och förtjänar respekt. Tyvärr har ”pamparna” i det här fallet inte hängt med utvecklingen, de har en resa att göra för att nå samma höga och professionella nivå.
Jag avslutar med att gratulera damfotbollslagen till fina fotbollsinsatser under VM, det är ju trots allt där som fokus borde få vara.