Kungliga Operan har sina dansare. Här repeterar de föreställningen ’Tyll’ av koreografen Alexander Ekman. Dansen är en del av ’Triple Excellence’, tre baletter av tre olika koreografer. Och Friends Arena har sina estradörer. Foto: Fredrik Sandberg, TT Nyheter

För någon tid sedan argumenterade Idrottens Affärers bloggare, Dan Persson, för att det ska byggas en ny arena i Göteborg. Inlägget började lite fränt med påståendet att det är en ”sanning” att arenor är samhällsekonomiskt lönsamma ”med undantag för någon enstaka bandyarena i glesbygd”.

Därefter tillades att de som vill ”elda upp skattepengar” istället borde bygga operahus, eftersom sådant utgör ”världsklass” i konsten att förstöra skattemedel. Mot denna bakgrund ansåg Persson att 4 miljarder kronor vore en lämplig kostnad för att skapa en ”tillräcklig bra” arena i Göteborg.

Multiarenor som idrottens ”vita elefanter”

Jag har funderat mycket på Perssons krönika, och skulle vilja ge två kommentarer. Den första är närmast obligatorisk och rör frågan om idrottsarenors samhällsnytta. Perssons formulering är givetvis tillspetsad men mig veterligen finns det få vetenskapliga belägg för att idrottsanläggningar nästan alltid är samhällsekonomiskt lönsamma.

Däremot finns det en hel del studier och konkreta exempel som indikerar det motsatta. Här på Idrottens Affärer läser vi ofta om idrottsanläggningar vilka blivit dyra affärer för både idrottsrörelsen och skattebetalarna – och detta oavsett om vi talar om multiarenor i huvudstaden, ishockeyrinkar eller badhus med eftersatt underhåll.

Till detta kan läggas en bred och internationell forskning om idrottsarenor vilka byggs för att arrangera stora evenemang men där skattebetalarna efteråt pådyvlats stora utgifter på grund av anläggningarnas låga beläggning och svaga lönsamhet.

Som ”vita elefanter”

På den ansedda och internationella Play the game-konferensen i Aarhus för några veckor sedan användes till och med epiteten ”vita elefanter” för att beskriva just sådana anläggningar. Begreppet lär härstamma från Asien där förmögna personer enligt legenden gav vita elefanter som gåvor till sina fiender.

Eftersom djuren var heliga så kunde de inte komma till nytta som arbetsdjur. Samtidigt var de dyra i drift. Termen har därefter etablerats i ekonomisk teoribildning för projekt eller egendomar vilka är kostsamma att äga utan att ge avkastning.

Förstå mig rätt. Min poäng är inte att alla idrottsanläggningar saknar lönsamhet. Däremot är jag tveksam till svepande formuleringar om att idrottsanläggningar närmast självklart är samhällsnyttiga – och jag oroas över att de som projekterar och planerar idrottsanläggningar ibland låter sig styras av fromma förhoppningar och antaganden snarare än underbyggda riskbedömningar.

Lär av kulturen!

Men det var egentligen inte frågan om idrottsarenornas samhällsnytta som fick mig att reagera på Perssons krönika. Det var hänvisningen till de sköna konsterna. Det är helt riktigt att opera tillhör en del av svensk finkultur som kostar skattebetalarna betydande summor.

I den senaste budgetproppen avsatte regeringen drygt 446 miljoner kronor enbart till driften av Kungliga operan i Stockholm. Till detta kommer planer på att låta renovera denna nationalscen vilket naturligtvis kommer att medföra ytterligare belastningar på statsbudgeten i mångmiljonklassen.

Men frågan är om detta statliga stöd till opera och balett bör karakteriseras som ett missbruk av skattebetalarnas medel. Jag ser det inte så.

Ett av de viktigaste skälen till att det finns statligt kulturstöd är att främja verksamhet som inte skulle överleva i en ren marknadsekonomi. Ytterst är tanken att kulturlivet skulle bli alltför begränsat om endast kommersiellt gångbara nöjen skulle få existera.

De teaterintresserade skulle visserligen ha tillgång till privatteatrarnas farser och komedier men kanske aldrig få möjlighet att bevittna uppsättningar av Mozarts Trollflöjten eller dramer av Ibsen.

Måste få kosta ibland

Det statliga stödet till Kungliga operan kan således utläsas som en markering från politiskt håll om att högkvalitativ opera och balett utgör viktiga kulturyttringar i moderna samhällen. Och att sådant ibland måste få kosta.

Jag tycker att idrotten borde inspireras av detta synsätt snarare än att använda finkulturen som ett slagträ i debatten. Precis samma resonemang kan ju nämligen användas till stöd för ett statligt elitidrottsstöd.

Idrott är ju också ett kulturfenomen – och den yppersta elitidrottens prestationer kan mycket väl likställas med de mest avancerade balett- och operaföreställningar. Dessutom – och viktigast av allt – är elitidrott en aktivitet som i stor utsträckning inte klarar sig på rent kommersiella villkor.

Behöver både finkultur och elitidrott

Huvudargumentet för offentligt stöd till både idrottsarenor och elitidrott borde därför inte ta sin utgångspunkt i tveksamma argument om att verksamheten nästan alltid är samhällsnyttig. Säg istället att elitidrott är en så viktig kulturföreteelse i moderna samhällen att även den ibland måste få kosta. Säg att Sverige både behöver sin finkultur och elitidrott.

Detta kulturpolitiska perspektiv på arenabyggen och elitidrott har två viktiga förtjänster. För det första nyanseras diskussionen om idrottsanläggningars förtjänster och risker. Det blir möjligt att balansera de rent ekonomiska aspekterna med mer mjuka värden om arenornas långsiktiga kulturpolitiska nytta och betydelse.

I förlängningen kanske vi t o m se på glesbygdens bandyarenor med lite nya och positiva ögon. För det andra befrias svensk idrott från kravet att alla dess aktiviteter alltid ska generera ett samhällsnyttigt mervärde.

Jag är visserligen den förste att skriva på att idrott ofta skapar stora samhälleliga värden. Men idrotten har ju också – precis som kulturen – ett egenvärde.

Glöm inte det.