Den föredömliga publiken. Publik på Stockholms Stadion och invigingsceremonin under Diamond League galan. Foto: Magnus Andersson / TT

I fotboll är det två lag att heja på. Det är enkelt. I en friidrottsgala är det över hundra aktiva, ofta från många olika länder.

225 aktiva från 51 länder. då…

Om vi tar Diamond League-galan i Oslo tidigare i år som exempel var det inte mindre än 255 aktiva från 51 länder som tävlade. Det säger sig självt att det då är svårare att bygga upp samma fokus och engagemang hos publiken än när det bara är två lag och 22 spelare på planen. 

Men en sak slipper vi i friidrotten. Det där infernaliskt tråkiga buandet. Så fort motståndarna har bollen – eller ska skjuta en frispark eller straff – sätter det igång, ackompanjerat av en högljudd visselkonsert. 

Buande och busvisslingar gör att jag får ont i hjärtat. Och ont i magen. Är det verkligen något som hör hemma inom elitidrotten? I fotbolls-EM verkar det vara en del av kulturen. Men ärligt talat – vad bjuder det på för upplevelse? Och är det vad sponsorerna petar in miljoner för att stötta?

Buande även i friidrott – men sällan

Det ska villigt erkännas att fotbollen inte är ensamma om att ha buande publik, men det har känts lite väl illa nu under EM. I friidrotten kan jag påminna mig två tydliga buuuu-tillfällen då jag varit på plats.

Det första var i Finnkampen 1975 då den kepsprydde Pekka Päivärinta under 5000m-loppet bromsade upp och sprang i vägen för Göran Bengtsson – om och om igen. Göran gjorde ideliga försök att ta sig förbi den sicksackande finländaren för att kunna ta upp jakten på en framförvarande finländare som fick allt större lucka. Inte så snyggt av Pekka.

Långlöpartjejernas beteende…

Finnarna på läktaren jublade, svenskarna buade. Inte blev det bättre av att Päivärinta sedan lätt leendes och hejdåvinkandes lämnade svensken långt bakom sig.Det andra tillfället var i Stuttgart 1991 då de kinesiska långlöpartjejerna under ledning av coach Ma Junren i helt överlägsen stil och med blixtrande fartökningar utklassade allt vad motstånd hette. Den tyska publiken var väl insatt och ”förstod” att det nog inte bara var träning som hade gjort kinesiskorna så snabba. Och de var tydliga med vad de tyckte:

De buade. 

Högt och tydligt. 

Som om det var den värsta fotbollsmatchen …