Malmös tränare Henrik Rydström ser spänd ut när han följer spelet mot Öster Foto: Anders Bjurö / TT

Om man är riktigt konspiratoriskt lagd – vilken man väl bör vara lite grann i egenskap av journalist – skulle man kunna se det som en liten spelarrevolution i det tysta. Och, minsann, när det blåstes för paus försvann Anders från sin plats och jag misstänker starkt att han gick ner i omklädningsrummet och talade om frihet.

Rydström på dubbel guldtron

För efter en usel första halvlek och en bräcklig 1-0-ledning på inte ofarliga kontringslaget Öster satte MFF högsta fart direkt i den andra. Det såg friare ut, mera framåtriktat, aggressivare och det blev en fint mål till av den i övrigt anonyme Isaak-Kiese Thelin och segern kunde säkras efter en mer än lovligt blek inledning av Allsvenskan.

På pressläktaren skojade vi lite om att Rydström hade avlyssnat snacket i pressrummet under pausen, där vi var många inblandade och förvånade över ett MFF som spelar för mycket bakåt och i sidled, inte söker de fria ytorna i tillräcklig grad, inte får ut den kapacitet som (får man väl tro) finns i den här truppen. 

Vi pratade om den förprogrammerade fotbollen, skojade om AI-influenser, skrivbordsprodukt och någon frågade mig före matchen: ”Tror du Rydström ryker om de förlorar mot Öster?”. Nej, det tror jag förstås inte för han har ju ändå en tvåsitsig guldtron där han sitter rätt säker.

Men vad jag tror är, att starka spelare (som Anders Kristiansen) kan komma med inpass som får Rydström att ifrågasätta den låsta fotbollen, tänka nytt och ge spelarna större frihet. Öster kunde faktiskt gjort ett par mål redan i första halvleken.

Två matcher att minnas

Två matcher, båda i Göteborg, har på olika sätt fascinerat och roat mig mest i år. Helt skiftande karaktärer, helt motsatta varandra i sättet att underhålla;  en dubbel exposé av hur fotboll kan spelas för att bäst utnyttja det spelarmaterial lagen förfogar över. Häcken, som underpresterat hittills i år, mot Hammarby, som hittills spelat den bästa fotbollen delade på poängen (1-1) men båda lagen förtjänar det betyg jag tveklöst utdelar; årets absolut bästa match om man ser till tekniskt utförande, tempo, offensiv och passningsskicklighet. En underbar fotbollsmatch med spelare som riskerade kvalitet istället för att bara tänka säkerhet. 

Den andra matchen, Göteborgsderbyt mellan IFK Göteborg och Gais, imponerade inte med teknisk briljans och ögonfägnande fotboll men väl med frenesi, fysisk spännkamp, viljeutbrott men utan att det blev våldsamt eller fult  eller ens irriterat eller bråkigt. Det var det mest imponerande. Så det måste bli pris för årets bästa domarinsats också, för Joakim Östling vägrade nästan konsekvent att sätta pipan i munnen trots att hår och naglar rök, han lät bara de frustande tävlingshästarna hållas, fick flyt i spelet, inga onödiga avbrott och – vilket spelarna måste berömmas för – inget tjafs och bråk mellan spelarna och, som jag minns det, inte en enda protest för uteblivna frisparkar ens när det hade varit befogat. 

Ett lite högt spel, kanske, men alla inblandade köpte toleransnivån och tyglade sina humör. Det var småfult men ändå nästan vackert.

Bara några rader om…

…Mästarnas Mästare. Kanske dags att göra en paus. Tänka om, tänka nytt. Charlotte Kalla, den här omgångens största stjärna i alla avseenden, åkte ut mot volleybollstjärnan Marcus Nilsson i en nattduell där det är position, vaksamhet, mental spänning och reaktionsförmåga som skall hanteras. Mot en man med två meter långa armar var hon naturligtvis chanslös.

Jag begriper inte meningen med att tävlingarna skall underordnas ett sådant hasardmoment, det handlar trots allt om idrottsstjärnor som vill sätta vinnarskallarna på prov en gång till efter karriären och som talar på fullt allvar om spänningen, om att vilja vinna, om nerver och oviljan att åka ur. De tar det på allvar. 

Då kan man inte ha ett moment som gör att den bästa åker ut i ett lekmoment. Varför skall någon slås ut överhuvdtaget? Låt alla tävla till slutet och den med högst poäng vinner, möjligen med ett par semifinaler och en final på slutet. Plocka bort konstruerat umgänge och matlagning (det finns hundra andra program som håller på med sånt).

Låt stjärnorna lysa, låta dem tävla sig till segern; det är ju det tittarna vill se – tillsammans med tillbakablickarna på deras karriärer. 

Det är lite som Antikrundan; man är nyfiken på fynden, på experternas utlåtande, på värderingen och de fövånade eller besvikna blickarna. Det behövs ingen Anne Lundberg som springer omkring och fjantar sig med deltagarna. Proffs som kan underhålla med sin begåvning behöver inte garneras med larvigt utanpåverk.

Åke Stolt