Sett i ett lite längre perspektiv ser det ut som att våra resultat totalt sett är på nedgående!
För mig som har varit svensk elitidrottare sedan 1960 -talet, därefter klubbledare, generalsekreterare i Svenska Fotbollförbundet, ledamot i Svenska Simförbundet, ledamot i distriktsförbund och Svensk Elitfotboll, samt deltagit i flera internationella förbunds arbete, som UEFA och FIFA, har jag ett stort nationellt och internationellt kontaktnät med information om hur konkurrensen fungerar.
De får inte tillräckligt stöd
Min erfarenhet säger mig att idrotten i Sverige behandlas mer styvmoderligt än i de flesta andra länder! Det gäller både statligt och kommunalt uteblivet stöd.
Idrott, särskilt på elitnivåer, är upp till var och en, som strävar att gå från amatöristisk hälsoverksamhet till internationell elitverksamhet som en ambitiös utveckling från ”hobbynivå”?
Hörde just nu på SR ett samtal med vår social-och idrottsminister, som dels hänvisar till den svenska idrottsmodellen med stor självständighet och dels om att samhället för närvarande resursmässigt prioriterar ungdoms-och breddsatsningar för att det sedan kan leda till inte bara fler utövare, utan även fler medaljer.
Sedan den s k svenska idrottsmodellen skapades, har det gått många decennier och jag har själv upplevt i nämnda sammanhang hur kommersialiseringen och andra utvecklingstendenser har förändrat villkor och förutsättningar för nästan allt deltagande i gamla som nya idrotter/idrottsgrenar.
Vi hänger inte med övriga länder
Spännvidden i hur samhällen internationellt hanterar dessa viktiga frågor är stor och sett ur vårt hemmaperspektiv växer skillnaderna sig allt större.
Dessutom finns numera bland de stora internationella idrottsorganisationerna som FIFA, UEFA, FINA, handbollen, basketen, friidrotten med flera mycket starka krafter till att kommersialisera ytterligare (TV, sponsorer, reklam, evenemang, teknologi,etc) så det bildas helt nya verksamheter som alla måste eller bör anpassa sig till.
Om man inte är villig att hörsamma dessa tendenser och söka anpassa sig, riskerar man med största sannolikhet att hamna efter i den mördande konkurrensen.
I detta sammanhang vill jag rekommendera RF och Specialförbunden att omvärdera sin inställning till 51-procentregeln, för att ge självfinansieringen en bättre chans!
I ett sådant läge, vore det lämpligt med även ett nytt svenskt omtag! Jag har ingen lösning, men vet av lång erfarenhet att vi på hemmaplan är världsmästare på att genomföra offentliga utredningar innan eventuella beslut. Men jag finner det ohederligt att lämna våra entusiastiska och självuppoffrande elitidrottare i sticket!
Själv har jag sedan ett tiotal år (inom Stockholms Idrottsförbund) deltagit i att lokalt utveckla arbetsmodell som fungerat väl för att främja och stötta ”dubbla karriärister” d v s elitidrottare som samtidigt kan genomföra sina akademiska studier under rimliga ”arbetsförhållanden” med även erforderligt ekonomiskt stöd. Det upphörde efter en tid där vi hjälpt över 550 elitaktiva, p g a uteblivet stöd från RF och vissa berörda kommuner, t ex Stockholm!
Den här formen är vardagsmat i Spanien, Portugal, Tyskland, England, t o m i Danmark och Norge och har även stöd av EU!
Måste hitta moderna metoder
Avslutningsvis önskar jag att man tillsammans mellan RF och regering/skolmyndigheterna ser över hur andra länder har genomfört förändringar och förbättringar på tre områden där idrotten kan göra ytterligare nyttigheter (förutom integration och hälsa):
1 mycket bättre utvecklat samarbete mellan idrott och utbildning
2 ändra skatte-och bidragsregler till idrottens förmån
3 främja teknologiutveckling och forskning i idrottens förtecken
Detta skrivet med all respekt för RF:s Projektplaner Elitidrott 2030 och/eller regeringens olika uttalande om idrott i allmänhet och elitidrott i synnerhet.