Spaniens Aitana Bonmati tummar på sin silvermedalj, men sneglar mot EM-trofén. Det var ju meningen att Spanien skulle erövra den Foto; Martin Meissner, AP Photo

När mina barnbarn växte upp ville de att jag fixade autografer av Zlatan. Yngsta flickan Carla har en plats på läktaren när Hammarby spelar och tyckte i slutfasen av Janne Anderssons förbundskaptenstid att han borde avgå och att hon tog över. Hon begrep, faen, bättre. Idag, när jag går min vackra väg genom Pildammsparken till MFF:s allsvenska matcher kommer paren i sällskap, tjejerna i ljusblå tröjor, det är nästan jämställt på läktarna och på puben sitter ölgubbarna och glor på fotbolls-EM för damer. Det är underbart. 

Barriärer är brutna

Det har tagit tid, det är inte klart, men det är ett väldigt stort steg taget. Fotbollen har erövrat alla, oavsett kön på dem som spelar och min vän Shirine har Aftonbladets målservice framme för att kolla herrallsvenskan medan hon följer matcherna nere i Schweiz. Barriärer är brutna åt alla håll. Fotbollen talar sitt eget världsspråk, nu talas det av alla, och det är spelet, konsten, underhållningen som räknas – inte om de som ger oss den heter Bonmati eller Yamal.

Det finns alltjämt högre platåer för damfotbollen att erövra. I spelet till viss del men kanske mest när det gäller löner, sponsorer, TV-sändning, professionalisering, status och mediabevakning. Men när storklubbarna också berett plats för den kvinnliga fotbollen och mästerskapen når en nivå som den i Schweiz kommer hela marknaden att växa. Låt vara att det dröjer ytterligare några decennier innan de inhemska ligorna nått en attraktionskraft värd att beundra. Allsvenska publiksnittet kravlar sig med möda över 1000-strecket.

En härlig fotbollssommar

Det har spelats ett EM nere i de schweiziska städerna som kanske är det bästa hittills. Landet där den olympiska rörelsen har sitt säte och fotbollens internationella förbund sin boplats har serverat ett suveränt arrangemang. Publikrekord, målrekord, många sevärda spelare, ett antal strålande matcher. 

Om vi lämnar det svenska straff-fiaskot därhän kan vi lägga en minnesvärd fotbollsmånad till handlingarna, i varje fall vi som väljer fotboll före golf, monotona cykeltävlingar, VM i hopprep och allsångsrepriser från Skansen.

Finallagen, världsmästarna från 2023 (Spanien som slog England med 1-0 ) och senaste EM-vinnarna England (slog Tyskland 2-1 2022) var kanske lätt att tippa och från första matchen i turneringen har spanjorskorna spelat den mest tekniska, kvicka och kreativa fotbollen. Men det finns många sätt att vinna fotbollsmatcher på. England hade sitt, dessutom orken, tuffheten och de kallaste hjärnorna när det blev dags för ännu ett straffdrama. 

En underbar final

Men vilken final! Kan vara den bästa mästerskapsfinal som spelats mellan kvinnor. Jag hade tippat Spanien efter att jag sett deras första match, Spanien fortsatte att spela den finaste fotbollen, första halvleken blev hela turneringens allra bästa med den formidabla Bonmati vid spakarna. Hennes hela förarbete till Caldenteys 1-0 mål höll Messi-klass.

Allt var så vackert och välgjort, ett konststycke slipat i alla sina detaljer, men, som sagt, vägen till de glänsande pokalerna ser ut på flera sätt. England glider inte på asfalt, väljer ibland de grusigare stigarna men deras sätt att vända hela den andra halvleken till sin måste hyllas. 

Och när Kelly hoppade in i en laguppställning där hon borde funnits från början fick hela England liv och det gick inte för spanjorskor att leka fotboll längre. Nu var det hårdhet, beslutsamhet, vilja som gällde.

Kelly serverade elegant Russo till kvitteringsmålet på nick och när det blev förlängning – mållös naturligtvis – och straffar då abdikerade Drottning Bonmati (de två senaste årens bästa spelare i världen) genom att missa sin och Kelly övertog tronen och tryckte in den avgörande bollen.

En strålande final, en seger för hela fotbollen och England försvarade sitt EM-guld. Det går inte annat än att beundra.