Jon Dahl Tomasson var lugn och analyserande under matchen mot Azerbajdzjan. Och belåten ska väl tilläggas. Foto: Pontus Lundahl / TT

Men det går inte att komma ifrån; 3-1 är smickrande och om inte målvaktsdebutanten Viktor Johansson uppträtt precis som den ordinarie keepern, skadade Robin Olsen – gjort ofattbara räddningar när försvarsspelet brustit – hade också den här kvällen kunnat sluta med jämmer och elände. Hemmalaget hade dessutom både ribb- och stolpskott i slutjakten på en kvittering när Jens Cajuste kastats in som högerback men totalt oförmögen att försvara.

Lite upp, lite ner

Det är väl ingen överdrift att skriva, att Jon Dahl Tomasson charmade Sverige redan vid sin första presskonferens den första mars. Nu skulle det minsann bli underhållande fotboll, nu skulle hjärtan klappa för Sverige, nu skulle han släppa fram spelare med passion. För så löd tydligen arbetsbeskrivningen från den numera hårt kritiserade ledningen för  Svenska Fotbollförbundet. Jo, en brasklapp kastade han också in; ”det kan bli lite upp och ner och det kommer att ta tid.” Men han var fast i sin uppfattning om att Sverige måste kunna ta sig ut i fotbollsvärlden, kvalificera sig till VM och EM genom att fullt ut utnyttja de otvivelaktigt många offensiva spelare som numera drar på sig landslagströjan. Vi som hör till skeptikerna, vi som sett de här försöken förut, fick förstås vatten på våra kvarnar under vårens träningsmatcher. En seger, tre förluster och en målskillnad på 4-10.Så, det här var vad vi hade i potten när det på allvar drog igång nere i Baku. Spelare med offensiva krafter, tveksamheter till det destruktiva jobbet på mittfältet, stora frågetecken till försvarsspelet i största allmänhet.”Jag är perfektionist”, sa Tomasson också när han första gången trädde fram i det svenska medialjuset. Perfekt, tänkte vi, då har han säkert millimeteranpassat också pjäserna i försvaret.

Offensiven straffar sig

Men det hade han ju inte (skador och annat bidrog) och det höll på att bli en chockstart – det var väl fyra målchanser i ett enda andetag där i början men Tuffa Viktor i målet kastade sig bland knän och ben och lyckades hålla rent. Sverige spelar i Nations Leagues tredje division. Där kan Tomanssons glädjefotboll fungera. Med spelare som Kulusevski, Isak (tvåmålsskytt) och Gyökeres (två gånger målpassare, målskytt på straff) har Sverige tre internationellt yttersta kapabla spelare, minns inte när vi hade det så väl rustat senast. Och fixar de tre mål mot lag som Azerbajdzjan, Slovakien och Estland så gör det kanske inte så mycket att försvaret är svajigt. Men Sverige vill ju längre, högre. Sverige skall spela EM och VM. Och dit tar vi oss inte med det här försvarsspelet. Det är otillräckligt. Mot bättre lag straffar sig Tomassons glädjefotboll. Den är kul att titta på, den är verkligen något att bygga på men den är riskabel. Det krävs snabbare reaktioner vi borttappade bollar, intensivare hemjobb. Och jag begriper inte varför en spelare som Frankfurts Hugo Larsson inte är en av de mittfältare Tomasson bygger på. Han är just den typ av tvåvägs-spelare som saknades den här kvällen. Antar att han får chansen mot Estland på söndag.

Måste hitta balansen

Tomasson klev inte genom dörrarna till det svenska fotbollshögkvarterat i den mest harmoniska av tider. Det var en helt ny regim högst upp med den (i varje fall av mig) ifrågasatte Fredrik Reinfeldt som ordförande och med en helt ny och likaledes ifrågasatt generalsekreterare, Andrea Möllerberg och en (kanske för lite ifrågasatt) fotbollschef Kim Källström. Fotbollschef, förresten. Vad annat kan man vara på ett Fotbollförbund? Nu har det stormat kring den nya ledningen, arbetsmetoderna och stämningen har tydligen försämrats så att folk på förbundet inte mår bra och ute i landet börjar fotfolket äntligen vakna och inse att valet av den självupptagne och överbetalde Reinfeldt inte alls var den ledare svensk fotboll behövde i en tid av omställning och förnyelse. Kanske lite skönt för Tomasson att han valt att inte bo i Sverige och ha sin dagliga arbetsplats på kansliet. Men ändå är hans situation, vare sig fysiskt eller mentalt, knappast idealisk. Men han är noggrann, han har en plan och vet vad svensk fotboll saknar och det vi såg i Baku visar ju att han förmodligen bättre än Janne Andersson kan utnyttja alla de nya, spännande spelare (offensiva) som Sverige just nu har tillgång till.Men om han inte förstått det tidigare så bör han inse efter matchen i Baku att han måste hitta en bättre balans mellan anfall och försvar.Glad är jag ikväll men framtiden skrämmer mig lite ändå.