Mörkret blir allt mera kompakt. Då vänder joggande tjejer…
Väl inne pustar du ut. Pulsen går långsamt tillbaka i normalläge. Men du känner att du sannolikt inte kommer jogga själv nåt mer. Åtminstone inte vid annat tillfälle än mitt på ljusa dagen.
Det här problemet skrev jag om redan som ung journalist för mer än 40 år sen. Tjejers olust att träna själva, att inte känna sig trygga i samhället. Att faktiskt inte träna på egen hand för rädslan är för stor. Och att absolut aldrig någonsin sticka ut och träna ensam på kvällen.
Spring i grupp
Lösningarna då var ungefär samma som nu. Spring i grupp. Kräv bättre belysning i parker, på löparbanor, på torg. I storstad och på mindre orter.
På vissa platser är belysningen bättre, tryggheten borde vara större. Men fortfarande har 54 procent av kvinnorna i Sverige avstått från att träna utomhus på grund av otrygghet, enligt Sifo.
Fortfarande, alltså. Över hälften av kvinnorna vågar inte träna själva för att de är rädda för överfall.
Nya enskilda initiativ tas för att motverka, kanske inte rädslan, men det faktum att man avstår från att träna för att man tycker det känns olustigt. Nu senast ett initiativ som heter Run Safe och som startats av en privatperson, Cissi Nilsson, som också skapat ett larmapp i form av ett smycke.
Larmknapp i silver
Initiativet är bra, och kan det skapa större trygghet hos tränande kvinnor är det förstås toppen. Men fortfarande finns det grundläggande problemet kvar. Nämligen osäkerheten du som kvinna känner när du rör dig själv ute på dagar och kvällar.
Och frågan är väl om det verkligen ska vara så?
Redan år 1280 införde Birger Jarl begreppet Kvinnofrid och brott mot detta straffades med döden. Kvinnofriden omfattade i princip allt våld mot en kvinna och lagen gällde med små justeringar ända fram till 1864. 1998 infördes lagen mot kvinnovåld åter i brottsbalken, och faller under allmänt åtal.
Brott mot kvinnor är alltså förbjudet i lag, och det borde vara en allmän kunskap, precis som allemansrätten och yttrandefriheten, sånt man lär sig i skolan.
Så varför känner då över hälften av alla kvinnor olust av att träna själv?
Ett nödvöändigt ont
Ja, fortfarande är det ganska mörkt i parker och på utegym kvällstid. Fortfarande är de fall där kvinnor överfalls eller ”bara” trakasseras en ganska osynlig del i polisens arbete, även om det här skett en uppryckning, och olika initiativ tagits.
Och fortfarande finns alltså rädslan hos fler än hälften av oss.
Så de tjejgrupper man ser i parkerna, där man tränar tillsammans, eller löptränar i grupp, inget ”typiskt kvinnor ska alltid göra saker tillsammans” utan ett nödvändigt ont.
Fortfarande.
Vi vågar inget annat.
Fortfarande.