Han fick en fribiljett som tröst

En poäng med OS är att det är ett utlopp för nationalism. Framgångar där ger utlopp för en nationalistisk yra som stärker sammanhållningen. När Niclas Ekberg satte den avgörande straffen i handbollsfinalen blev jag lite extra stolt över att vara svensk. Förhoppningen är att olympiska framgångar därmed minskar mäktiga mäns behov av att kriga för att få befolkningen bakom sig. Du förstår nog vem det är jag tänker på.

Det är här som Putin vill vara – i strålkastarnas fulla sken och helst bland andra världsledare. Kinas president Xi Jinping förbarmade sig med honom och gav honom en ändå fribiljett till OS-invigningen i Peking.

Senast OS gick i Beijing så vann ryska idrottare 72 medaljer (mot Sveriges fem) men de ryska idrottarna fick alltså inte tävla i Rysslands röda dräkter, de fick inte höra sin nationalsång och de fick inte se sitt lands flagga vid prisutdelningen. Ur ett nationalistiskt perspektiv så är det förstås väldigt frustrerande.

Kanske kan den förolämpningen förklara varför Putin har startat krig under två av de senaste tre olympiska spelen. https://www.dn.se/varlden/michael-winiarski-blir-det-ett-nytt-os-krig/

Han får inte synas tillräckligt

Jag kan inte undgå att fundera:

• Skulle Putins behov av att känna sig som en världsledare ha kunnat mättas genom att han fick stå med Olympiska segrare och ta emot folkets ovationer på röda torget i Moskva?

• Kan uteslutningen av Ryssland från tre raka OS förklara Putins aggressioner gentemot Georgien och Ukraina?

Såna hänsyn tar förstås inte antidopnings-organisationen WADA. När de för två år sen förlängde Rysslands utestängning från OS så var det för att regelverket måste gälla, lika för alla. Men ryssars känsla att ”väst är emot oss” förstärkts rimligen av att en majoritet av styrelsemedlemmarna i WADA kommer från NATO-länder.

WADAs konsekvens-neutralitet är i sig ett västligt sätt att se på regler: idrottens regler tar inte hänsyn till annat än efterföljden av de egna reglerna. Samma sak i hockeyrinken. Domaren dömer helt utan hänsyn till eventuell stormakts-abstinens hos de deltagande lagen.

Ett förlorat inflytande

För där är vi ju. Ryssland gick på några årtionden från stormakt till att vara ett vanligt land bland andra länder. Storbritannien har haft tvåhundra år på sig att vänja sig vid samma sak. Det är förstås fantom-smärtorna av förlorat inflytande som får Putin och Lavrov att upprört prata om ”säkerhet”. Tesen att något land skulle vara det minsta intresserat av att invadera Ryssland är ju direkt pinsam.

Därför hoppas jag framför allt på den ryska olympiska kommitténs hockeylag. Om Putin får stå där bland jublande ryska hockeyspelare så kan framgången vara som metadon är för heroinisten; inte samma sak, men det minskar abstinensen. Jag tror alla Ukrainare hoppas på samma sak.