Arena Paris Sud är tom. Tystnaden har tagit över i Paris. Foto: Aurelien Morissard, P Photo/

För mig lever himmels-känslan kvar mycket längre än den motsatta. Varför gräva ner sig och gräma sig över förluster, idiotiska domare, korkade felbeslut, när man istället kan fortsätta känna glädjen över oväntade segrar, över idrottare som gjort det extra, och förstås över en Sjöström och en Duplantis.

Först till ett snöre

För mig är OS så mycket mer än idrott, att vinna eller som det stod i den gamla ABC-boken ”att komma först till ett fånigt litet snöre”. 

OS är en chans att träffa andra människor, att lära sig om hur andra idrottare har det, och andra nationer än den egna. Visst, de flesta idrottarna är mer eller mindre proffs, men alla har de börjat nånstans för att ta sig fram och upp, och den kampen förenar idrottare. Att beundra varandras framgångar men också älska att besegra motståndarna.

Tänk om politiker kunde tänka och agera på samma sätt. Att lyssna och lära, utan floskler och vidriga dogmer. Det är därför det är så oerhört viktigt att OS fortsatt hålls i demokratisk anda, och ställer krav på arrangörsländer så att idrottare och alla journalister som följer OS, fortsatt kan rapportera om verkligheten, utan att bli avstängda eller nedstängda av rådande odemokratiska system.

Paris-OS blev just den demokratiska motvikt som behövdes för att motverka de senaste årens OS och VM i icke demokratiska nationer. Jag hoppas verkligen att den demokratiska vågen fortsätter.

Men pengar talar nästan alltid högst, och då glöms mänskliga värden bort.

Då  Idrotten lockar alla

OS ja. Paris. Vilket drömarrangemang det blev, trots Seine. Och vad oerhört viktiga fixstjärnor är för att idrotten ska locka även icke idrottsintresserade att se och lyssna på tävlingarna.  Förutom det rent idrottsliga måste jag säga att Mbappés ord om hur viktigt det var att rösta för icke rasismen var precis ett sådant uttalande som alla idrottare borde kunna ställa sig bakom, och också yttra. För det är ju vad OS och idrott handlar om. 

Vi är alla människor med samma mänskliga rättigheter, oavsett hudfärg och bakgrund. Det uttryckte Mbappé, och det var väldigt starkt och modigt. Och rätt.

Att Tara Babulfath blev avstängd tre månader efter OS för olämpligt beteende har lite grann med saken att göra. Men hennes protest skedde på mattan i en idrott som bygger mycket på respekt och artighet, Mbappés protest skedde utanför mattan.

Inte bara prata sport

Jag är glad att Babulfath får behålla medaljen, och jag har också den största förståelse för att hon är arg och besviken på avstängningen.

Tomheten består några veckor till. Sen återgår livet till det normala. När jag inte längre kan prata sport och resultat med alla mina nära och kära. Det är ok det också.