De mindre föreningarna och landsbygden är förlorarna när 1 miljard har fördelats över idrotts-Sverige. Foto: TT
Idrottslyftet är i blåsväder. Företaget Ramböll Management Consulting har sedan 2013 i uppdrag av Riksidrottsförbundet att utvärdera om den statligt finansierade utvecklingssatsningen bidrar till uppfyllelse av idrottsrörelsens mål på aggregerad nivå̊. Den halvtidsrapport som för några veckor sedan lämnades in till Riksidrottsförbundet är ingen munter läsning.
Ett begränsat resultat
Även om Ramböll menar att satsningen har potential att åtgärda idrottens utmaningar, så görs bedömningen att Idrottslyftets avtryck är ”begränsat” till följd av brister i både programmets design och genomförande.
Huvudproblemet läggs i satsningens starka decentralism och en övertro på att lokala idrottsföreningar har förmåga att lösa idrottens större samhälleliga utmaningar såsom att minska avhoppen och utveckla verksamheten i enlighet med Idrotten vill.
Rambölls kritik är inte ny. Ett stort antal forskare har under det senaste decenniet framfört liknande synpunkter på både Idrottslyftet och dess föregångare – den socialdemokratiska handslagsmiljarden – om än inte i kanske lika fräna ordalag.
Granskningen avslöjade fakta
För egen del är jag principiellt positiv till idén att staten avsätter betydande belopp av det offentliga stödet till utvecklingsinsatser av olika slag. Men jag vill samtidigt lyfta fram två utmaningar som sällan hörs i diskussionen om Idrottslyftet. I båda fallen baseras resonemanget på undersökningar som genomförts av Joakim Åkesson, vän och forskarkollega vid Malmö högskola.
Åkesson är en av de många forskare som anlitats av Riksidrottsförbundet för att utvärdera både Idrottslyftet och Handslaget. Men istället för att undersöka huruvida de lokala utvecklingsprojekten varit framgångsrika eller ej, så ställde han sig frågor:
Vart har pengarna tagit vägen?
Vad utmärker de föreningar som fått utvecklingsmedel?
Och vilka har blivit utan?
Förlorarna – de små och landsbygden
Ett första steg blev att studera utvecklingssatsningarnas fördelningsprinciper och deras konsekvenser. En ingående granskning av Handslagets och Idrottslyftets spridning i Skåne visade ett tydligt mönster: mest hamnade hos populära idrotter i tätbefolkade och socioekonomiskt välmående kommuner medan förlorarna blev små idrotter och ekonomiskt svaga kommuner, ofta på landsbygden.
Resultatet var både oväntat och rätt logiskt. Merparten av Riksidrottsförbundet och specialidrottsförbundens fördelning av utvecklingsmedel baseras nämligen på storlekskriterier, dvs att stora idrotter och föreningar tilldelas mer utvecklingsresurser än små.
Men eftersom idrottsrörelsen samtidigt har sin starkaste medlemsbas i en välmående medelklass i storstädernas förorter – ja, då blir det dessa miljöer som får mest resurser att utveckla sig.
De skulle behöva hjälp
Ett andra steg blev att studera föreningar som inte tilldelats medel från Idrottslyftet. Detta visade sig vara föreningar under stor press. Det var klubbar som kämpade hårt för att få den ordinarie verksamheten att fungera trots ledarbrist, svag ekonomi och begränsat kommunalt stöd.
För dessa föreningar var möjligheten att ägna sig åt utvecklingsprojekt i det närmaste obefintlig. Åkessons slutsats blev därför att Idrottslyftet är som klippt och skuret för idrottsföreningar som redan har en fungerande basverksamhet och god tillgång på ideella ledare, men…
Det är inte ett stöd för de klubbar som har det allra tuffast.
Just nu pågår en diskussion inom Riksidrottsförbundet om Idrottslyftets framtida inriktning. För egen del hoppas jag att särskilt omsorg ska ägnas de allra svagaste idrottsföreningarna och idrottsmiljöerna. Men det förutsätter även att vi utmanar etablerade fördelningsmodeller där rådande aktivitet utgör grund för kommande bidrag.
Kort sagt: vi behöver ett Idrottslyft för de föreningar som inte orkar att lyfta sig själva.