En stilstudie av Linnea Henriksson som väljer sin egen väg till framtiden genom att flytta till Italien, där hon ska utvecklas ytterligare som sprinter. Foto: TT

Det var i somras som Julia Henrikssons stora genombrott kom. Dels slog 24-åringen Linda Haglunds 45 år gamla svenska rekord på 200 meter, Dels blev hon sexa i  EM. Och dessutom gick hon till semifinal i OS i Paris på samma sträcka.

Och helt plötsligt blev hon någon som idrotten pratade om, som man kunde satsa på. Om det nu inte varit för det här med ekonomiska resurser. 

Svenska idrottare har inte råd

För samtidigt som Julia Henriksson har satsat på friidrotten och sin löpning, något som hon enligt egen utsago älskat sen hon var liten, har hon också varit tvungen att försörja sig utanför idrotten, för att ha råd att leva och därmed råd att satsa på sin idrott. Ett inte helt ovanligt koncept inom svensk idrott, men inget heller som man kan jubla över om man vill nå och förverkliga sin möjliga potential.

Och det var efter OS i somras som hon ficktankar på att satsa helhjärtat. Sponsorer garanterade då att om Julia Henriksson ville satsa, så skulle de stödja henne. Och då lockade inte USA som är vanligast utan faktiskt Europa.

Efter besök hos friidrottsklubben i Padova bestämde hon sig. Hit ville hon. Och med sponsorers hjälp blir det nu så. Julia Henriksson kommer att ingå i en träningsgrupp som leds av italienaren Marco Airale, och i gruppen finns världslöpare som Daryll Neita och Amy Hunt från Storbritannien. Neita, som har tre raka OS-medaljer i stafett och dessutom kom fyra och femma individuellt på OS i Paris, blir en bra utmaning för den unga svenskan.

Därför går nu flyttlasset från höstlika Sverige till betydligt varmare trakter. En resa till värmen som bara den är en dröm, men där drömmen som hägrar för Julia är att kunna få optimal träning och också tuffast möjliga sparring i form av sina nya träningskompisar.  Träningskompisar som kan sporra den unga skånskan till ytterligare framgångar.

Öka pressen på kropp och själ

Att pusha sig själv i tuffast möjliga miljö brukar vara ett framgångsrecept. Om man inte råkar ut för skador, något som dessvärre är vanligt, inte bara bland friidrottare. Därför håller Henriksson kontakten också med sin nuvarande tränare Kenth Olsson, så att kroppen och också psyket håller för det tuffare upplägget. Det handlar alltså inte om att bryta med det gamla, utan att kombinera det gamla och samtidigt öka pressen på kropp och själ.

Många idrottare har vittnat om att psyket inte alltid klarar kraven när man enbart kan ägna sig åt sin idrott, vilket Henriksson med hjälp av sin mentor självfallet är medveten om. Men att inte ge sig själv chanserna att åtminstone prova att bli en av världens snabbaste är på något sätt att strunta i sin begåvning och se hur långt den kan föra dig; att strunta i sig själv.

Ett starkt psyke, att stå för sina drömmar, att ha ett mål med det man tycker är roligast i världen är inget man skapar med hjälp av tränare, den ambitionen måste komma inifrån dig själv. Har du skapat drömmen och vill nå målet, och också har möjlighet att göra det, är det verkligen dumt att inte försöka. Och det är vad som nu sker.

Det är annorlunda att stanna kvar i Europa och inte dra till USA. Men just det kan också underlätta omställningen från amatör till proffs. En spännande omställning som kan betyda att Julia Henriksson når dit viljan pekar. Dit hennes drömmar för henne. Att bli ännu snabbare och ta ännu fler medaljer och rekord.