Här, MFF, han är den självklare nye tränaren

Snart skall Allsvenskan avgöras och allt talar för att Mjällby vinner, vår danske förbundskapten, JDT, har kniven mot strupen, Malmö sparkar sin tränare och lagets målvakt går ut offentligt och kritiserar landslagsledaren och tackar för sig i Blågult. Och här sitter jag och vänder bort blicken och får den att fästa västerut. I Norge. Det är där det stora händer, det är dit hela fotbolls-Sverige borde vända sig för att se hur den moderna fotbollen spelas.

– MFF, värva honom, uttropar Åke Stolt och tipsar om Kjetil Knutsen, succétränare i Bodø/Glimt Foto: Lise Åserud / NTB

Jag hade faktiskt trott på ett smått unikt år i svensk fotboll med ett landslag som med sina ovanligt många individuellt kompetenta spelare i bra klubbar med lätthet skulle ta hem en förhållandevis lätt VM-kvalgrupp, därtill med en modern, snabb anfallsfotboll på lite osvenskt vis. Jo, det är ju lite det han försöker, dansken, men VM-kvalstarten gav miserabla en (1) poäng på två matcher.

Sverige sämst i Norden

Just nu, när det andra VM-kvalfönstret öppnas och Sverige skall möta Schweiz och Kosovo (10 och 13 oktober hemma), är Sverige sämst av de nordiska lagen med sin enda poäng. Danmark har också spelat två matcher men står på fyra poäng, Island har tre (båda spelat i fyrlagsgrupper). Finland står på sju poäng efter fem matcher i en femlagsgrupp men Norge är värst förstås. Fem matcher. Full pott. Överlägsen serieledning, sex poäng före Italien. Allt talar för att Norge tar sig till VM-slutspel för första gången sedan 1998.

Det vore nog klokt, både för årets flopp, Malmö FF, och flera allsvenskan klubbar med toppambitioner att botanisera i den norska fotbollens växthus där så många plantor börjar växa och där så kloka fotbollstänkare drar upp kursplanerna.

Lägg ett jättebud till Bodö/Glimts framgångsrike demontränare, Kjetil Knutsen, så det blir lite fart under galoscherna. Mjällby har vänt sig åt rätt håll.. Deras norske fotbollsprofessor (jo, han är det på riktigt), Karl Marius Aksum, med ambitioner att bli manager för en storklubb ute i Europa, har implementerat en anfallsfotboll, en rörlighet och ett arbetsschema därute på planen som ser ut att ge Mjällby ett sensationellt SM-guld.

Jag satt och såg Bodö/Glimts fantastiska match mot Tottenham i Champions League, hur de, inför åtta tusen och åtta mil norr om polcirkeln, dominerade långa stycken av matchen och förtjänade mera än 2-2. Spelarna är tränade för att orka ett maraton, men det är ingen gammal primitiv Drillo-fotboll; det ärsnabbhet, rörelser, platsbyten, ett evigt löpande men med fint passningsspel, högt försvarsspel och en samhandling spelarna emellan som är enastående. De skulle springa hem Allsvenskan hur enkelt som helst.

Klumpigt av JDT

Bodö/Glimt spelar i helgult, precis som Mjällby, och i tankegodset kan skönjas vissa likheter (rörelseschema, framåtriktningen, självklarheten, löpviljan), och det är så vackert att se laget spela en så underhållande och effektiv fotboll.

De svenska klubbledare, sportchefer, tränare som inte kopierar detta som en förebild förstår inte vare sig sitt eget eller sina klubbars bästa. Om man jämför detta friska, livliga, sensationella lag med det svenska som förväntades dominera allt i år (ni vet, de i ljusblått med det stora egot) så blir det som den ljusa sommardagen jämfört med en tung novembernatt.

Malmö FF har så mycket mer att göra i självrannsakan än att bara växla om på tränarposten. Var det ens rätt att värva hem målvakten Robin Olsen, han som nu bestämt sig för att sluta i landslaget? Har han imponerat? Nej! Nu säger han, i en intervju i Aftonbladet, att hans avhopp från landslaget beror på samarbetssvårigheter med Jon Dahl Thomasson.

Det är ju inte första gången en spelare tackar nej till landslagsspel när han förstår att en petning ligger i farans riktning. Olsen vill naturligtvis vara etta. Varför JDT ringer och berättar det innan laget till de kommande matcherna är uttaget begriper jag inte. Det är väl bara att ta ut honom i truppen – han ville ju ha med honom där – och sedan välja en annan när själva startuppställningen presenteras.

Varför skapa denna onödiga spricka? Olsen säger ju att han accepterat att vara tvåa – men hade blivit lovad att förbli etta. Ett sådant löfte skall ju heller inte ställas ut till en målvakt som under alla förhållanden är i slutet av sin karriär och när som helst kommer att bli ersatt.

Klumpigt agerat av JDT.

Uselt ledarskap

Och det blev naturligtvis det som presskonferensen kom att domineras av när truppen till de två kommande hemmamatcherna i VM-kvalet presenterades. Som om inte landslagledningen var tillräckligt pressad efter fiaskot i Kosovo. JDT verkar ha borstat av sig besvikelsen från en misslyckad VM-kvalstart och det danska smilet såg opåverkat ut. Det yttre berättar ju inte allt om det inre. Han borde vara bekymrad men han bara upprepar hur mycket laget vann i fjol, tycks ännu inte upptäckt hur lagets försvarsspel ser ut. Inte så konstigt kanske. Det existerar ju knappt.

Men åter till Olsen-historien; det kan tyckas att Olsen överreagerar men jag tycker det är dåligt ledarskap. Det normala är att man samlar en trupp, kollar spelarnas form och fysiska och medicinska datus, läser av dagsformen, noterar dem som verkligen visar att de vill spela. Innan man faststället laget. Gör han så med flera? Ringer upp och säger ”grattis, jag har tagit ut dig i truppen men du skall inte spela”.

Han måste väl tjäna mest på att alla kommer hungriga och vill visa att det är just det de vill – de som anar att de ändå kommer att ingå i bänkfolkets skara känner naturligtvis det på sig men i den här landslagsupplagan finns det många med kapacitet, många som står på gränsen. Det kan ju hända något på träningen som gör att vissa måste väljas bort – skall man då i förväg dränera alternativen på ambition och lust. Uselt ledarskap av Jon Dahl Thomasson, tycker jag.