Hans-Gunnar Karlsson slutar efter åtta år som sportchef i Brynäs. Foto: TT
Jobbet är pressande och utsatt, ständigt och jämnt.
Senast att hoppa av är Rögles Magnus Blomsterberg som efter tre år som klubbdirektör väljer att lämna sin tjänst.
”Jag vill nu prova något nytt”, säger han till Rögles hemsida.
Hans-Göran Karlsson har slitit i åtta år, men nu får det vara nog i Brynäs.
”Det har blivit dags att lämna stafettpinnen vidare till någon annan som kan ta över med nya krafter”, är hans kommentar på klubbens hemsida.
Lockas, men…
Sportchefer och klubbdirektörer lockas till jobben, men finner att uppdraget pågår dygnet runt året runt. Det blir sällan tid till återhämtning och personerna lever ett mycket tufft liv.
De ska alltid ha svar, alltid vara tillgängliga och utstå kritik och ifrågasättanden. Det ingår så att säga i arbetsbeskrivningen.
De flesta går på egen begäran. Vissa har fått sparken och då heter det numera ”slutade min anställning på egen begäran”.
”Vill ha Stålmannen”
Idrottens Affärers krönikör, Gunnar Svensson, har eget erfarenhet bl a sex år som sportchef i Vita Hästen, ett år i Troja-Ljungby och ett år i Malmö Redhawks.
– Egentligen är uppdraget gigantiskt. Det handlar om att bygga ett lag, anställa rätt tränare, förhandla fram kontrakt, bestämma lönesättning, vara social, ta känsliga beslut, kunna hantera media, tåla stress och framförallt – producera och vinna!
– I många klubbar är sportchefen en ”budbärare” för styrelsen. Han har stort ansvar men mindre befogenheter. Eftersom styrelsen älskar att vara ”nära” representationslaget och vill ”lägga sig i” det mesta.
– Klubbarna vill alltid ha ”Stålmannen”. En människa som inte finns. Åtminstone inte till den lön som erbjuds…
Gunnar Svensson ställde frågan och svarade själv när han undrade varför 11 av 26 sportchefer hade slutat sin anställning de senaste åtta månaderna samtidigt som fyra VD:ar inom SHL/Allsvenskan också hade lämnar sina jobb.