En av hundratals kommunala skolsalar som under Gothia Cu fylls av tusentals fotbollsungdomar som här ska sova mellan matcherna, skriver Dennis Andersson i fjärde avsnittet i serien om Gothia Cup..
Dessutom, vi har ”bamba” eller skolmatsalar. Tillsammans skapade detta en helt unik möjlighet att med kommunernas hjälp starta upp dessa ungdomsevenemang som, i många sporter, kom att bli världsledande.
Idén om att använda sommarstängda skolor för övernattning och matsalar kom från Gunnar Qvist och Partille Cup. Redan 1963 användes skolorna i kommunen för övernattning. Göteborg kom sedan att bli centrum för denna utveckling som snabbt spred sig till övriga Sverige och därefter till de andra nordiska länderna.
Succén med stora ungdomsturneringar i Norden spreds vidare ut i världen men utvecklingen stannade upp då man hade problem att hitta såväl skolboende som planer/hallar. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med kommunala anläggningar och eviga förhandlingar med privata aktörer fungerade inte.
Se där kanske den största anledningen till att Sverige är världsledande i ”ungdomsturneringsbranschen”.
Men, skolor rivatiseras
Privatiseringsivern i Sverige gör det dock allt svårare att kunna behålla de volymer som våra turneringar haft. Framför allt är det skolorna som privatiseras. Kommunala skolor blir privata, nybyggda skolor är ofta privatägda samtidigt som kommunala skolor läggs ner. Vi befinner oss snart i samma situation som europeiska länder haft i alla år.
Tänk att ha en verksamhet som omsätter över 120 miljoner kr, med 60 000 gäster årligen och bara ha en ensam leverantör att tillgå till det du behöver allra mest. Så är fallet med Gothia Cup. Allt nödvändigt som skolor för övernattning och planer att spela på ägs och drivs av kommunen.
Samtidigt som detta naturligtvis är väldigt riskfyllt så är det ändå själva förutsättningen för evenemangets existens.
Gothia Cup betalar för allt man hyr till en form av självkostnadspris. I gengäld får staden turistintäkter och PR över världen. Allt är frid och fröjd om det inte vore att Gothia Cups behov av förnyelse och utveckling av dessa produkter (skolor och planer) är långt mycket större än vad kommunens normala verksamheten kräver.
Efter mer än 40 år av samarbete med vår ”enda” leverantör och partner, Göteborgs Stad, så kan vi ändå konstatera att staden varit en god sådan.
Från ansvarigt håll insåg man redan i början av 80-talet, långt innan Gothia Cup gjorde sig känt runt om i världen, att det fanns något intressant i tanken att förena världen, just här i vår stad.
Vi skrev långsiktiga avtal på att hyra planer och skolor och fastställde en hyra som skulle baseras på självkostnadsprincip. Utvecklingsfrågor kunde exempelvis vara att stadens bestånd av fotbollsplaner nästan uteslutande hade grus som underlag. Vilka problem vi hade bara att förklara vad detta innebär på de olika språken eftersom det saknades ord som beskrev ordet ”grusplan”.
De anmälde sig aldrig
Ordet ”gravel” för grus väckte frågor om hur stora dessa småstenar var. Och använde vi ordet ”sand” så trodde man det var någon form av beachfotboll…
Jag började förstå problemet med alla våra grusplaner först när Senor Anavitarte från den förnäma klubben Nacional i Uruguay kom på besök en kulen novemberkväll.
Stolt visade jag alla grusplaner på Heden, mitt i Göteborg. Senor Anavitarte böjde sig ner, krafsade upp en halv näve grus och utbrast imponerat: ”Fantastiskt, så ni lägger nytt gräs här varje sommar”. Behöver väl knappast säga att Nacional aldrig besökte Gothia Cup.
Dennis Andersson