Här är han på gång, vandraren och forskaren som vet åtskilligt om hur statusen är på idrotts idrottsturism i Sverige. Nu är också Björn Anders Larsson medarbetare på nya IA Event här på Idrottens Affärer.
1986 flyttade Björn Anders Larsson från Halmstad till Lund efter en skilsmässa och inledde nya projekt i sitt liv. Det blev startskottet för ökad träning i löpning och längdåkning på rullskidor. Han anmälde sig till maratonlopp och andra långlopp världen över. Listan över antalet genomförda lopp är lika lång som ett förväntansfullt barns lista inför födelsedagen.
Intresse för geografi och natur
– Efter ett par år tröttnade jag på att springa och gå runt i cirklar, så jag började utforska Skåne till fots istället. Jag har ett stort intresse för både geografi och natur, så det passade bra, berättar Björn Anders Larsson vars mamma Olga Larsson var med och startade den svenska Skogsmulle-rörelsen i slutet på 50-talet tillsammans med Gösta Frohm.
Björn Anders Larsson började med att gå till Svedala, och därifrån ta bussen hem till Lund. Nästa gång blev det Staffanstorp och bussen tillbaka. Snart hade han utforskat alla vägar och leder i större delen av Skåne.
– Då sade en vän, halvt på skämt halvt på allvar: är det inte lika bra att du utforskar hela Sverige…? Jag funderade ett tag och bestämde mig för att göra det, säger Björn Anders Larsson som är krönikör i Idrottens Affärer sedan 2013, utifrån sitt yrke som undersökningsledare och ordförande på företaget IEC (IdrottsEkonomiskt Centrum) som analyserar och utvecklar i kommuner och regioner.
Dubbelt så långt
1996 bestämde han sig för att lägga Sverige för sina fötter. Fram till i dag har han betat av i stort sett hela vårt avlånga land, etappvis, och har hunnit till Soppero, 25 mil från Treriksröset som är vandringens slutdestination.
– Jag har gått 185 mil enligt kartan, men det är förmodligen dubbelt så långt eftersom alla vägar långtifrån är raka. Detsamma gäller förstås för de leder jag har vandrat.
Rak som en fura var dock riksväg 45 utanför Vilhelmina där Björn Anders såg en svart prick i horisonten komma allt närmare.
– Det var en man som kom cyklandes från Bremen i Tyskland. Han arbetade vanligtvis inomhus på en bangård. Om somrarna cyklade han genom Sverige upp till Nordkalotten och därefter via Finland och hem igen. Han älskar Sverige och vår natur, och hade mycket att berätta. Den typen av möten med människor får du aldrig uppleva om du sitter hemma i soffan, förklarar Björn Anders Larsson som är född och uppvuxen i Bromma i Stockholm och spenderade sommarloven i Dunker utanför Flen där han, likt de flesta andra barn och ungdomar, ägnade sig åt idrott i alla dess former – för Björn Anders del oftast friidrott och fotboll.
Friidrotten förlorare
Under sin vandring genom Sverige har han på nära håll kunnat studera hur idrotten i glesbygden har utvecklats, eller kanske snarare avvecklats.
– Trenden är tydlig. Det sker en centralisering av idrotten till de större centralorterna, exempelvis Eskilstuna för att ta ett exempel nära där jag tillbringade sommarloven som barn. De mindre idrottsplatserna i orterna runt omkring centralorten vittrar sönder.
– Kolstybben och längdhoppsgroparna ligger öde. Friidrotten är helt klart en av de stora förlorarna när idrotten i glesbygden utarmas. Hur ska vi få fram en folklig bredd av till exempel höjdhoppare och löpare i framtiden?
Fotbollen en av vinnarna
De stora vinnarna är enligt Björn Anders Larsson fotbollen, ishockeyn, simningen och innebandyn.
– Det är fullt av nya konstgräsplaner, ishallar, multihallar och simhallar i centralorterna. Däremot är de ofta tomma dagtid. De borde gå att använda bättre, speciellt av skolan.
Det finns en stor utvecklingspotential för idrotten i glesbygden, enligt Björn Anders Larsson.
Utveckla med enkla medel
– Jag tror att det med ganska enkla medel går att utveckla idrotten i glesbygden. Det handlar om att integrera idrottslivet i samhällslivet i övrigt. Det finns fullt av initiativrika människor ute i glesbygden. Byalagen är på väg tillbaka i Sverige och idrotten är ett alldeles utmärkt sätt att knyta människor närmare varandra, och därmed skapa starka sociala nätverk.
Att bristen på pengar i landets kommuner skulle vara en orsak till utarmningen av idrotten i glesbygden, avfärdar Björn Anders Larsson vänligt men bestämt.
– Initiativ kommer till tack vare människor, inte tack vare pengar. Det kan till och med vara något negativt att vara beroende av pengar från kommunen – det hämmar kreativiteten.
Saknade björn och lo
En sak är han besviken på under sin tid i skogarna och på vägarna: bristen på djur.
– Jag hade hoppats att få se våra stora svenska djur, såsom björn, lo, och älg, men det har jag inte. Det beror antagligen på att jag har gått mycket på vägarna och att dessa ligger lite högre upp än skogen, varför jag har varit lätt att upptäcka för djuren som hunnit dra sig undan.
25 mil återstår som sagt för vandraren Larsson innan han når Treriksröset. Den kvarvarande sträckan kommer han att ta i tre etapper de närmaste tå-tre åren.
– Det är ingen brådska. Jag vill se och uppleva det som är kvar i lugn och ro, förklarar Björn Anders Larsson som är inne på sin femte svarta anteckningsbok där han skrivit ned sina iakttagelser vad gäller natur, geografi – och idrott. Allt kommer at sammanställas till en rapport när han gått i ”mål” vid Treriksröset någon gång 2017-2018.
Thomas Björn
Många oväntade möten sker efter vägarna när Björn Anders Larsson kommer vandrande-