Idag är det knappast troligt att Milan, som lånat Zlatan från Barcelona, anser det mödan värt att köpa loss honom i sommar för det fastställda priset €24 miljoner.

Den dyraste har blivit den mest svårsålde. En stor del av skulden för den uppkomna situationen kan läggas på hans agent, Mino Raiola, som för två år sedan såldes Zlatan från Internazionale till Barcelona för €66 miljoner, en summa som Zlatan aldrig varken kunnat eller orkat leva upp till.

Zlatan har på kort tid fått två röda kort i Serie A. Det första gav två matchers avstängning, det andra tre. Detta mitt under ligans slutstrid.

Blir han utan klubb i sommar eller?

Om Milan missar ligaguldet gör man det på grund av Zlatans oförmåga att hålla humöret i styr. Om man å andra sidan tar guldet gör man det trots Zlatans dumheter. Därför kan man redan nu slå fast att han blir utan klubb i sommar.

Dagens situation, som mycket väl kan vara inledningen på en både idrottslig och mänsklig tragedi, är resultatet av ett möte våren 2009.

Det var då som Zlatans agent Mino Raiola satte sig ner med Inters president Massimo Moratti. Ingen visste det just då. Men våren 2009 stod Zlatans stjärna i zenit. Tillsammans med Milans Kaká var han världens högst betalde spelare (€9 milj/år) och hans klubblag Inter var på väg mot sitt tredje raka ligaguld.

Raiola sätt att genomföra en affär

Raiola hade på känn att det nu var rätt ögonblick att göra affär. Inte för att gynna Zlatans karriär rent idrottsligt, utan för att han för egen del skulle kunna få ut mesta möjliga.

Raiola förhandlar sällan. Han manipulerar, utpressar och försöker med alla medel att få sin vilja fram.

Efter Zlatans första år i Juventus (2004/05) uppgav Raiola att Real Madrid bjudit €70 milj för Zlatan, en nyhet som agenten både hittat på och trumpetat ut i eget intresse.

Fyra år senare ville han alltså omsätta sin guldgås och mötet hade föregåtts av Raiolas sedvanliga utspel gentemot massmedia. Raiola informerade Moratti om det som denne redan kunnat läsa i tidningen – att Zlatans tredje år på fyraårskontraktet med Inter också skulle bli det sista.

Om Inter kunde tjäna pengar, då…

Moratti såg säkert med avsky på den lille mannen mitt över bordet. Han, en reslig norditaliensk industriledare, pressades ner i brygga av den kortväxte sonen till en syditaliensk utvandrad pizzabagare. Han han inte mjöl på händerna också?

Zlatan ville flytta, underströk Raiola. Milda makter, tänkte Moratti och försökte hålla god min. Det hade tre år tidigare kostat €24,8 miljoner att lösa svensken från Juventus. Fanns det månne någon möjlighet att få tillbaka pengarna? I den tanken kunde de båda mötas.

Raiola hade nu fått Moratti att inse att eran Ibrahimovic var slut i Inter. Nästa steg var att hitta en köpare. Inte nödvändigtvis en ny adress som passade Zlatans kvaliteter som spelare, utan – rätt och slätt – en köpare som kunde betala mycket bra.

Joan Laportas egen sedelpress

Raiola pejlade in att Barcelona ville fimpa sin kamerunske center Samuel Eto’o. Barcelona, som under Joan Laportas presidentskap tycktes ha tillgång till egen sedelpress, var ett perfekt alternativ. Åtminstone för Raiola.

Affären gjordes upp i slutet av juli, när Zlatan avbröt en USA-turné med Inter för att åka hem till Europa och genomgå läkarundersökning i Barcelona. Det visade sig att Barça var väldigt angeläget om att bli av med Eto’o, som hela tiden skapade rubriker i rasistiska sammanhang. Han var en bra spelare, men det där tog i klubbledningens ögon allt för mycket energi.

Inter sålde Zlatan Ibrahimovic för €46 miljoner kontant och fick dessutom Eto’o, värderad till €20 miljoner, i mellanskillnad i en affär som totalt omfattade €66 miljoner. Ännu två år senare är detta världens näst dyraste fotbollsaffär, efter Cristiano Ronaldos övergång från Manchester United till Real Madrid (€93,5 miljoner, också det 2009).

Moratti, Raiola, Laporta – grabbarna

Barcelona presenterade ett femårskontrakt. Det visade sig senare att Raiola skulle få ut sitt agentarvode via en parallell femårig ”anställning” hos den katalanska klubben. I det ögonblick Zlatan skrev under kontraktet kunde Moratti och Raiola kosta på sig varsitt gapflabb.

Vad som låg framför Zlatan tänkte man mindre på. Det var ju föralldel inte längre Morattis problem. Men Raiola hade den här gången gått för långt. Han hade bara sett till pengarna, och inte ägnat en tanke åt vad hans guldgås egentligen hade att tillföra till ett av världens mest samtrimmade lag.

Möjligen kan man tänka sig att han inte enbart var ondsint girig för egen del, utan bara alltför grund i sina fotbollskunskaper för att förstå vad Zlatan nu skulle utsättas för. ”Titta vilken bra deal jag fixat åt dig, allt du behöver göra nu är att kicka lite boll.”

Målen hjälpte inte

Zlatan öppnade starkt i Barcelona. Han öppnade målkontot i ligadebuten, mot Sporting Gijón, och fortsatte hitta nätet i de fyra följande matcherna. Ingen hade gjort en sådan debut i klubben. I tolfte omgångens El Clásico mot Real Madrid var han tillbaka efter en lårskada, kom i andra halvlek och avgjorde med matchens enda mål.

Fram till juluppehållet hade han gjort elva mål. Han var enormt haussad i svenska tidningar. Men i Spanien imponerade han inte lika mycket. Det var någonting i spelet som inte stämde. Barcelonas passningsspel bygger för det första på ständig rörelse, men också på att en felvänd passningsmottagare (med ryggen mot motståndarmålet) alltid måste släppa på ett tillslag.

Det där ville/kunde Zlatan inte ta till sig och det ledde i förlängningen till slitningar mellan honom, stjärnan Lionel Messi och tränaren Josep Guardiola.

Ett enskilt lunch samtal

När Zlatan åkte på julsemester passade han på att åka både skidor (utför) och snöskoter, två aktiviteter som en spelare värd €66 miljoner sannolikt har inskrivet i sitt kontrakt att han bör undvika.

När han kom tillbaka till Spanien väntade ett enskilt lunchsamtal med Guardiola, som antagligen var indignerad över svenskens brist på medvetenhet om sin roll, både som lagmedlem och som professionell fotbollsspelare i allmänhet.

Därifrån gick det bara utför för Zlatan. Guardiola gjorde det enda riktiga. Han bortsåg från prislappen och satsade istället på att rädda lagspelet, den spelmodell som han själv som aktiv varit med om att utveckla.

Han ställdes åt sidan

Zlatan ställdes åt sidan – och Raiola blev skogstokig. Agenten ansåg att en så dyr spelare som hans egen guldgås måste starta varje match. I Raiolas inkrökta värld var det en självklarhet. Den tränare som inte förstod detta ansåg han vara mogen för dårhuset.

När Barcelona firade den storslagna ligasegern – 99 poäng är rekord i en 20-lagsserie – var Zlatan marginaliserad. På 38 ligaomgångar hade han startat 23 gånger, kommit in i ytterligare 6 och gjort sammanlagt 16 mål.

Målmässigt var han tvåa efter Messi (34) men han hade inte längre någon rang i gruppen.

Avslöjande siffror

Annan statistik pekar mot problemets kärna. Där Messi, som spelade 30+5 matcher, blivit varnad tre gånger hade Zlatan sex gula och ett rött. Där Messi (som för all del är minimal, rent fysiskt) begått 29 ruff och samtidigt blivit utsatt för 84 regelöverträdelser, var Zlatans siffror omvända: 59/34. 

Som offensiv spelare hade Zlatan en ruffstatistik som en försvarsspelare Han bröt mönstret i laget och skulle möjligen haft en framtid som komplementspelare, någon att byta in i andra halvlek när motståndet blivit mört.

Men detta skulle då ske till priset av Raiolas ärekränkande utfall.

Guardiola tog sitt beslut

Guardiola ville inte ha honom kvar. Han hade helt enkelt ingen nytta av en sådan spelare.

Åtminstone inte med Zlatans ego, ur vilket man kan se Raiola som en malign utväxt. En sådan refusering hade Zlatan aldrig tidigare fått vidkännas och att döma av hans egna kommentarer det senaste halvåret har han ännu inte kommit över den.

Raiola fick söka en ny klubb. Det drog ut på tiden. Zlatan gick i väntans tider och förberedelserna för ännu ett år med Barça kändes inte trovärdiga. Då blev det klart att han skulle lånas ut till Milan.

Tre dagar före transferfönstrets stängning tillkännagavs att Milan lånade honom med option på köp efter ett år, i så fall för €24 milj. Zlatan berättade att han skulle vinna allt med Milan.

Det lät nästan panikartat, som om han ville skriva Guardiola på näsan.

Ändå växte tvivlet

Säsongen med Milan började lika bra som den i Barcelona. Men nu befinner vi oss efter nyår och här börjar vi känna igen den katalanske Zlatan. Milan är redan ute ur Champions League och den offentlige Zlatan, han som skulle vinna allt med Milan, har börjat ifrågasättas här och var. Till och med klubbens ägare Silvio Berlusconi lär ha uttryckt missnöje.

En titt i statistiken säger att Zlatan är ligaledarnas bäste målskytt (14), före Pato (13) och Robinho (10). Men siffrorna berättar också att han är laget mest varnade (8) och mest utvisade (2). Det är heller inga tillfälligheter. Han har ruffat 64 gånger, åtta mer än Gattuso.

Han har i själva verket syndat så grovt och så ofta att varje gult kort i fortsättningen ger en matchs avstängning. Den första utvisningen gav alltså två matcher, den andra tre.

Ne,j tack eller ja, tack?

Zlatan är inte i balans. Det märktes när han missade straffen mot Moldavien. Det framgick också av att han inte var närvarande på läktaren under sin första avstängning

De två senaste säsongerna har varit motiga för Zlatan Ibrahimovic. En karriär som fram till dess gått på räls, med ligasegrar och skyttetitlar varje år, fick sig en knäck i Barcelona.

Katalonien blev en traumatisk upplevelse.

Milan kommer inte att köpa loss honom. Barcelona sitter med Svarte Petter i form av tre återstående år på ett kontrakt med skyhög lön.

England nästa för honom

Vad händer nu?

Mitt tips är han hamnar i Premier League, som ensam spets i ett skitlag med stenrika ägare. Raiola har redan säkrat sin släkts framtid för åtminstone tio generationer medan Zlatan själv, som borde sagt ifrån för länge sedan, tar ut frustrationen på omgivningen.

”Titta vilken bra deal jag fixat åt dig, allt du behöver göra nu är att kicka lite boll.”

Gunnar Persson