Läs också Lars-Åke Lagrells egen krönika här på Idrottens Affärer.

Avgörande blev ett möte med Lars-Åke Lagrell, svenska kultur- och idrottsministern Lena Adelsohn Lijeroth och Norges kulturminister Anniken Huitfeldt.

Då framkom att varken Sveriges eller Norges regering är beredd att ge statsgarantier till EM-arrangemanget.  I Sverige fanns önskemål om 3,6 miljarder kronor för att rusta fyra arenor medan norska fotbollsförbundet hade förhoppningar om 6,8 miljarder kronor för motsvarande renoveringar.

Här har de båda förbunden varit eniga och ansett att en regeringsgaranti var en förutsättning för att över huvud taget gå vidare i arbetet.

Lagrell besviken på regeringen

– Jag är besviken, medgav Lars-Åke Lagrell i en första kommentar.

– Vi har efter Regeringsförklaringen i oktober 2006, där det sägs att ”Sverige ska aktivt verka för att få fler stora internationella idrottsevenemang till vårt land”, haft förhoppningen att staten skulle hjälpa kommunerna med investeringarna.

-Vi konstaterar att den faktiska redovisningen från EM 2008 visar att ett EM-slutspel är ett stort vinstarrangemang för det arrangerande landet. Men vi noterar från dagens möte att den politiska viljan för att arrangera EM gemensamt i Sverige och Norge inte finns. Det känns tungt, fortsätter Lagrell.

Regeringarna i Norge och Sverige har diskuterat frågan och kommit till en gemensam ståndpunkt.

Rapport tvivlade på optimismen

– Vi har haft en tät dialog med svenska myndigheter och har efter en helhetsvärdering kommit till att det inte är möjligt att ge statligt stöd, sa den norska kulturministern

I måndags fick ministrarna en kvalitetssäkringsrapport från de externa konsulterna Econ Pöyry och Holte Consulting. Där fanns inte alls samma optimism som i underlagen från förbunden och det gällde både förväntningarna från Sverige och Norge. Ett EM skulle inte alls ge samma intäkter som förbunden räknat fram, menade konsulterna som hade starka tvivel till kostnader för hotell och transporter. Dessutom väcktes frågan om arbetet med arenorna skulle bli färdigt i tid.

Ministrarna behövde bara ett dygn att fundera och jämföra – sedan blev det ett blankt nej till fotbollen.