Jonas Buud ler belåtet efter sin senaste extremlöpning i elva timmar i Ultra Trail Mont Blanc. Foto: Peter Fredriksson
För alla som testar någon halvmara eller till och med försöker med maraton, för att ni ska förstå storheten – hans svenska rekord på 100 kilometer är 6.41,49. Det är tio raka millopp på 40 minuter.
Det är bara att konstatera, ingen springer som Jonas Buud, 38 år.
”De gör något med mig”
– Vad ska jag säga? Jag älskar att springa bara. Det gör något med mig.
Men såna distanser, tio mil och ibland nästan det dubbla?
– När jag blir trött? Det kanske låter kaxigt, men jag vet fortfarande inte det.
Fick ett träningsbidrag i alla fall
I takt med framgångarna har han höjt rösten. Som hans omdöme om förbundet:
– Rent krasst, de vet nog inte hur bra jag är. När jag pratade med Stefan Olsson (Sveriges förbundskapten i friidrott) hjälpte han i alla fall till att fixa ett träningsbidrag. Men visst skulle det vara kul om fler begrep. Det är trots allt bara jag som har tagit flera friidrottsmedaljer de senaste åren i seniorsammanhang.
Träningsbidrag från förbundet i all ära, men sponsorerna är lätt räknade. Asics stöttar honom och kallar Jonas Buud för ”vår ambassadör”. Han får skor och träningskläder men ett bättre bud är nog att vänta. Ja, så har han ett löpband från Monark.
20 träningsmil i veckan
Han utsätter sig för extrema påfrestningar. Bara tanken skulle avskräcka den normale.
Löpträningen består av mellan 14 och 20 mil i veckan och han tävlar på distanser om tio mil och ibland längre än så. I berg och dalar, ju mera kuperat desto bättre. 2 EM Guld, 2 VM silver, 1 EM brons på 100 km och flera internationella topplaceringar vittnar om hur bra han är.
Han jobbar i alla fall sex timmar per dag och har småbarn.
Den enda ickeafrikanen
Men det här med Sydafrika måster berättas.
Jonas Buud gjorde debut i Comrades Marathon, ett av världens mest ansedda ultralopp. 15 000 deltagare springer nio mil och loppet tv-sänds inför en stor publik. För ovanlighetens finns det prispengar, cirka 350 000 kronor för de främsta, annars är ju Jonas van att betala egentligen allt ur egen ficka.
Oaktat konkurrensen blev han fyra första gången. Och notera, han var den ende av tävlingens tio bästa som inte var afrikan och den ende som inte var löpare på heltid.
Han är ett naturfenomen.
2,36 i marathondebuten
Länge gällde orientering och det var där Rune Nilsson fick syn på honom. Rune är själv före detta extremlöpare, med lopp typ kust-till-kust i USA på samvetet.
Jonas fru Zandra har en också del i en karriär som troligen inte har nått sin topp.
– Hon och Rune gaddade sig samman och lurade mig egentligen. Jag hade sprungit lite smålopp men de fick mig att vilja testa New York Marathon 2004. Sedan var jag fast.
Han sprang i mål i Central Park på 2.36 utan att ha tränat särskilt mycket.
Läkarna kontroller löparna
2006 gjorde han debut i bergsloppet Swiss Alpine Marathon över 78 kilometer. Nu är han uppe i sex segrar. Han som kom från ingenstans.
Loppet arrangeras i juli varje år och är knappt åtta mil. Löparna tar sig först upp till 2 736 meters höjd, där väntar läkare som kontrollerar att deltagarna är tillräckligt starka för att få fortsätta och i så fall återstår brant nedförslöpning till målet i Davos.
Som elitmotionären Mikael Näslund har beskrivit tävlingen:
– Vissa stigningar är galna. Normalt springer jag fem kilometer på 16 minuter. Här kan det ta 50 minuter.
Ingen taktik, han bara springer
När en totalt utpumpad Mikael Näslund äntligen nådde målet hade Jonas Buud duschat, bytt om och kände sig alert.
Väl hemma i Mora kunde han inte låta bli att delta i en halvmara som han vann.
En skön historia är den från första starten i Täby Extreme Challenge, 100 miles (161 kilometer). Alldeles före start undrade en annan löpare hur Jonas Buud skulle lägga upp loppet, han hade ingen aning och fick då frågan om han skulle sikta på en tid under 17 timmar.
”Så länge har jag inte tålamod till att vara ute och springa. Så tar jag mig bara i mål kommer det att gå fortare än så.”
Fortsatte i samma tempo
Konkurrentens beräkning om en snittfart på 4,30 minuter per kilometer lät bra. Bara det att den andre löparen sprang halva distansen. Men Jonas Buud fortsatte i samma tempo och efter 16,1 km klockades han för tolv timmar, 32 minuter och fyra sekunder – den bästa 100-milestiden i världen på flera år.
Så där har han hållit på och tagit hem internationella topplaceringar.
Men frågan är om han nu inte har nått ett genombrott.
Runt Mont Blanc-massivet
Han är precis hemkommen från Ultra Trail du Mont Blanc med start och mål i Chamonix.
På förhand beskrivet som världens tuffaste ultra trail-tävling med strapatser runt Mont Blanc-massivet. I år med en förkortad banan på grund av oväder med snö på toppar över 2 000 meter och ett hällande regn med temperaturer på 3-8 grader.
Därmed blev det en något lindrigare tävling på 103 km och 6 000 höjdmeters stigning med löptider på närmare 11 timmar…
– Bland det tuffaste jag någonsin har gjort, medgav 38-åringen som slutade tvåa i det franska kraftprovet.
Ende sponsorn
Utan särskild erfarenhet startade han en fredagskväll kl 19, sprang hela natten och nådde målet på lördagsmorgonen där han möttes av jublande åskådare efter 11:03:19 timmar.
– Men banan här i Chamonix saknar motstycke… konstaterade Jonas Buud vars insats också uppmärksammades av hans enda sponsor.
– Det är en grym insats och en enorm bekräftelse på hur fantastiskt duktig Jonas är på alla typer av långa och tuffa tävlingar. På en månad har han klarat av en andraplats i Ultra Trail Mont Blanc och en sjätte raka seger i Swiss Alpine. Han är utan tvekan Made of Sport, säger Erik Nystedt, VD Asics Sverige.
”Mina fysiska gener”
Jonas Buud var tacksam för hjälpen från sina två assistenter, Torkel Skogman och Peter Fredricson som servade och peppade honom vid de officiella kontrollerna.
Hur kommer det sig att du orkar?
– Jag har väl fysiska gener som få andra.
Hur går dina tankar under ett lopp?
– Jag tänker så lite som möjligt. Helst vill jag vakna när man närmar sig mål. Då går det som allra bäst.
Han är inte som andra
Men ändå, att du klarar sådana gigantiska uthållighetsprov.
– Folk tror att löpning tar slut vid maraton. Men efter fyra mil börjar det bli intressant. Efter en mara dominerar de tunna kenyanerna, men sedan faller de bort, för de har inget fett att förbränna. Många klarar att köra hårt i 50-60 kilometer. Sedan ”dör” de. Då sållas agnarna från vetet och jag brukar bara bli starkare och starkare i loppen.
Hans träningsfilosofi är onekligen anmärkningsvärd.
– Jag kör aldrig intervallträning. Skaderisken är för stor. Och jag har inget exakt träningsprogram heller. Många gör misstaget att lita mer på ett träningsprogram än på sin egen kropp. Då är man illa ute. Det är mycket bättre att lära sig att uppskatta naturen när man springer. Av den får jag kraft.
”Äter vad jag vill”
Och det här med mat, ja, där är han också annorlunda.
– Jag äter vad jag vill. När jag läser tidningars tips till motionärer och så där tänker jag alltid att många är på väg ner i fördärvet. Det är bara en massa snack om kost och intervallträning. Man glömmer bort kraften och lugnet i själva löpningen.
Men under loppet, då behöver du väl ändå energi?
– Inte jag. Rent krasst har jag en bra förmåga att bränna fett när jag springer. På något sätt får jag lika mycket energi av det som av kolhydrater. Men när jag sprang i tolv och en halv timme i Täby åt jag faktiskt lite. Ett par pannkakor.
Något för Vasaloppet
Jonas Buud tävlar för IFK Mora och använder gärna Siljansleden vid träningarna. Han går upp vid sextiden och hinner med en dryg timmes löpning före frukost varpå han beger sig till jobbet som GIS-konsult (han sysslar med geografiska informationssystem), kommer hem vid halv två då nästa pass följer innan han hämtar barnen vid dagis och skolan.
Så ser vardagen ut, precis som passen, med ett identiskt tempo mår han som bäst.
– Löpningen ger mig behagliga känslor.
Avslutar i New York
Han är inte klar för i år. Först Lidingöloppet den 29 september och sedan New York Marathon i november.
Men sedan ska han uppsöka Vasaloppets Hus hemma i Mora. Han tycker att de borde ordna tävlingar i ultramarathon.
– I Sverige tror folk bara att man är galen som håller på med det här. Det finns ingen kultur. Man förstår inte hur stort det är nere i Europa. Det här är större än Vasaloppet.
Thomas Ejderhov