Ingemar Helgoson älskade bandy och många läsare till VLT älskade sin krönikör.
Med flera decenniers bakgrund i bandyns landslagsledning, varav två perioder som förbundskapten, fick jag förmånen att på nära håll möta denne västgöte som blev sådan västmanlänning. Men med perspektiv som vida överglänste landskapsgränser.
När en landskamp eller VM-match var spelad och det var dags för mötet med 20–30 journalister, hade alltid Ingemar Helgoson en framskjuten position, med penna och det lilla blocket i högsta hugg. Alltid klanderfritt klädd, efter avslutat skrivande, kunde hangå direkt till den tidens bankett. Om inte det lockiga håret varit så framträdande kunde det varit bandyns egna Beatlesfrisyr.
Ibland ställde Ingemar Helgoson någon fråga i hela journalistgruppen men ofta kom han ensam med sina unika frågor och reflektioner. Då gällde det att vara extra skärpt för att kunna möta upp. Ordförande i Svenska Bandyförbundet och därmed min chef under förbundskaptensperioden 1973–1975, var Västeråsaren, den gamle storspelaren och gentlemannen Pontus Widén. Detta bidrog självklart till att angelägenhetsgraden att göra bra ifrån sig ökade.
Som intervjuad kändes det inspirerande och utmanande att möta en journalist med eget tänk. Det var så långt det går att komma från den numera så överslätande klyschan ”Hur känns det?” Det fanns en nyfikenhet och upptäckarglädje över hur Ingemar ”Everton” Helgoson återgav matchen och i sin egen välkända vinjett ”Sportrevyn” i Vestmanlands Läns Tidning. Ingemar ”Everton” Helgoson är värd sitt egna himla- ärevarv!
Curt Einarsson fd förbundskapten